Miafysitism

”Liksom träet, som är det lättare elementet, sänktes ner i vattnet, medan järnet, som är det tyngre, flöt ovanpå, så är det med Ordet: genom sin enhet (ἕνώσει) med köttet blev det en och samma (ἐνουθέντος) enligt hypostas och natur (καθ’ ὑπόστασιν φυσική), där det tunga och jordiska blev odödligt.”

(St. Irenaeus, Fragments from the Lost Writings of Irenaeus, 28 [org. 26, ms. in the Royal Library Catena on the Books of Kings, Codex 2145, fol. 149, Paris. gr. 194, s. XIII] Diktyon 49763, GA 304)

”Sonens person är sannerligen förenad i sin enhet, nämligen en av två, det vill säga av gudomlighet och mänsklighet, de två utgör en. Ändå mottar inte gudomligheten någon ökning genom detta, utan Treenigheten förblir såsom den var… Det fanns heller inte två naturer, utan endast en natur av den Heliga Treenigheten före Ordets, Sonens, människoblivande: och Treenighetens natur förblev en även efter Sonens inkarnation. Men om någon därtill tror att Treenigheten har erhållit någon ökning på grund av att Ordet antog mänsklig natur, så är han främmande för oss och för den katolska och apostoliska Kyrkans ämbete.”

(St. Gregory Thaumaturgus, A fragment from On the Trinity, PG 10 1123-1126, (CPG 1787), (Mai, Spicil. Rom., vol. iii. p. 696, 101)

”Hans sanna gudom är en med hans kropp och är inte delad i två naturer… Varken hela Människosonen kunde sägas ha kommit ner från himlen, eller Guds Son sägas ha blivit född av en kvinna, om han uppvisar en uppdelning i två naturer… För om man hävdar att det finns två naturer måste man tillbe den ena men inte den andra, och man döps in i den gudomliga men inte i den mänskliga. Men om vi döps in i Herrens död, bekänner vi den enda naturen hos den lidandefria gudomen och det lidande köttet.”

(St. Pope Julius I, Ad Dionysium, Par III, IV, VI)

”Låt ingen förringa vår Herre Jesus Kristus suveräna och frälsande kött under förevändningen av samma väsen. För varken vi, vår synod eller någon som besitter mänskligt förnuft förkunnar eller betraktar kroppen, i sig själv, som av samma väsen som Ordet. Inte heller säger vi att vår Herre Jesus Kristus kött kom från himlen. Hans eget kött är oskiljaktigt och odelbart, och i sin förening med Guds Ord kommunicerar hans kött, som har en rationell själ (νοερῶς ψυχωθεῖσα σάρξ), i Ordets namn, han som är av samma väsen som Fadern, för det är i sanning hans kött. Därför, i föreningen mellan Ordet och hans levande och rationella kött (τὴν ἔμψυχον καὶ λογικὴν αὐτοῦ σάρκα), som en enda Son, frambär vi en enda tillbedjan. Det finns ingen åtskillnad mellan Ordet och hans kött i de gudomliga skrifterna. Snarare finns en enda natur, en enda hypostas, en enda energi, en enda person (ἀλλ’ ἔστι μία φύσις, μία ὑπόστασις, μία ἐνέργεια, ἓν πρόσωπον) – helt och hållet Gud, densamme helt och hållet människa.”

(St. Pope Julius, To Those Contending the Incarnation, Cod. Vat. Gr. 1431, Maii Coll. t. VII, p. 168.)

”Vi bekänner att han är Guds Son och Gud i anden och människa i köttet. Vi bekänner inte att denne ende Son består av två naturer, varav den ena ska tillbedjas och den andra inte. Snarare är han en enda inkarnerad natur av Ordet (μίαν φύσιν Θεοῦ Λόγου σεσαρκωμένην) och ska tillbedjas, tillsammans med sitt kött, med en enda tillbedjan. Det finns inte två söner: en som är den sanne Guds Son och tillbeds, och en annan som är en människa från Maria och inte tillbeds, men som genom nåden har blivit Guds son på samma sätt som människor blir det.”

(St. Athanasius of Alexandria, quoted by St. Cyril, A Defense of the Twelve Anathemas, Eighth Anathema)

”Även om din natur är en enda, är förklaringarna många.”

(St. Ephrem the Syrian, Hymns on Faith 10)

”Han var begynnelsen, och han som var utan begynnelse blev frambringad. Nu hade mänskligheten en begynnelse, men gudomen hade ingen begynnelse och var utan form. Och ingen tillökning skedde i Treenigheten på ett sådant sätt att Treenigheten, som består av Tre, blev Fyra. En församling (σύνοδος) trädde in – en som var av två naturer, och en Son blev frambringad, en enhet av köttet utan någon förminskning. Men köttets och Guds enhet är ett mottagande av en Natur… En ogenomtränglig hemlighet är den natur som upphävde förbannelsen och tillintetgjorde dödens dom.”

(St. Cyril of Jerusalem, Oration on the Dormition of Blessed Mary, CPG-3603, [cod. London. Brit. Libr. Or. 6784, s. x-xi, Brit. Mus. MS. Oriental, No. 6784])

”I allt detta talar vi inte om två, Gud ensam och människa ensam, för de är en, men i tanken (ἐπίνoιαν) betraktar vi var och ens natur (ἑκάστoυ φύσιν). Petrus hade inte två i sitt sinne när han sade: ’Kristus har lidit för oss i köttet.’”

(St. Basil the Great, Against Eunomius IV)

”Eftersom han antog har han blivit en av de två i stället för att bli två. För båda är Gud: han som antog och det som blev antaget har kommit samman, två naturer till en (δύο φύσεις εἰς ἕν), inte två söner. Låt inte sammansättningen (σύγκρασις) förnekas.”

(St. Gregory The Theologian, Oration 37)

”I det heliga skötet av den alltid jungfruliga kvinnan blev han kött – O, ofattbart under för de ringa och otroligt för de otroende – Gud blev dödlig efter att ha förenat två naturer till en (φύσεις δύο εἰς ἕν ἀγείρας).”

(St. Gregory the Theologian, Carmina moralia, Poem 2 PG 37 533)

”Men den mänskliga naturen, som är den förstlingsfrukt som antogs, upptas av den allsmäktiga gudomligheten (man kan använda en analogi) likt en droppe vinäger som absorberas i ett omätbart hav. Den är i gudomligheten, men inte i sina egna särskilda egenskaper (ἔστι μὲν ἐν τῇ θεότητι οὐ μὴν ἐν τοῖς ἰδίοις αὐτῆς ἰδιώμασιν). På så sätt skulle en dualitet av söner (τῶν υἱῶν δυὰς) förstås och uppstå, om en viss heterogen natur (ἑτερογενής τις φύσις) med sina egna särskiljande kännetecken (ἰδιάζουσι σημείοις) identifierades i Sonens outsägliga gudomlighet såsom att vara svag, liten, förgänglig eller tidsbegränsad medan den gudomliga naturen är kraftfull, stor, oförgänglig och evig. Men eftersom alla de skillnader som observeras hos det dödliga omvandlas till gudomlighetens egenskaper (för det någon ser i Sonen är gudomlighet, vishet, kraft, helgelse och oföränderlighet), hur kan då det som är ett delas upp i en dubbel betydelse, när det inte finns någon numerisk åtskillnad (πῶς ἂν διαιρεῖτο τὸ ἓν εἰς δυϊκὴν σημασίαν, μηδεμίας διαφορᾶς τὸν ἀριθμὸν μεριζούσης)?”

(St. Gregory of Nyssa, To Theophilus Against the Apollinarians, Section III, CPG-3143, PG-45, 1269-1277)

”Hans gudomliga natur kan däremot inte begränsas av ett namn, men de två elementen blev ett genom sammanfogningen (ἐν δὲ τὰ δύο διὰ τῆς ἀνακράσεως γέγονε), så att Gud genom det mänskliga elementet till och med får ett namn… Återigen, hur underbart gudomligheten blandas med den mänskliga naturen, blir ett med den och är den… Men såsom det är, har den Högste ödmjukat sig själv för föreningens skull med vår naturs ringhet. När han väl hade förenats med tjänarens gestalt, som han antog, och därigenom blivit ett med den, gjorde han tjänarens lidanden till sina egna.”

(St. Gregory of Nyssa, Against Apollinarius)

”Den katolska tron håller fast vid denna förening av gudomlighet och mänsklighet, oförväxlad och odelbar. Genom att förstå detta kan man inse den naturliga och substantiella föreningen. (naturalis atque secundum substantiam conventio unitatis), så att varken en omvandling eller en delning av någon av de två substanser accepteras.”

(St. Jerome, Sermon on the Assumption of the Virgin Mary, To Paula and Eustochium)

”Honom som den helige profeten David beskriver som en jätte eftersom den dubbla och tvåfaldiga natur är en, delaktig i både gudom och kropp (o quod biformis geminaeque naturae unus sit, consors divinitatis et corporis)… även om Gud alltid var evig antog han inkarnationens sakrament, inte som delad, utan som en, eftersom båda är ett.”

(St. Ambrose, Incarnationis Dominicae Sacramento, Book 1, Chapter 5, Par 35)

”Om Guds gestalt är fullkomligt Gud, då är en tjänares gestalt en fullkomlig tjänare. Låt oss därför varken sammanblanda eller åtskilja [naturerna]. Det finns en Gud, det finns en Kristus, Guds Son. När jag säger ’en’, menar jag en förening, inte en sammanblandning. Den ena naturen förvandlades inte till den andra, utan förenades med den.” (St. John Chrysostom, Homily on Philippians, Homily 8)

”När vi har idén om de två elementen hos den ende och unike Sonen och Herren Jesus Kristus, talar vi om två naturer som är förenade; men efter föreningen har dualiteten upphävts, och vi tror att Sonens natur är en, eftersom han är en och samme Son, men som har blivit människa och inkarnerad.”

(St. Cyril of Alexandria, Letter 40, to Acacius, Bishop of Melitine, CPG-5340)

”Således förstås han som en enda, och allt som sägs om honom uttalas som från en enda person. För redan efter föreningen uppfattas en enda natur av det inkarnerade Ordet. (Οὕτω τε, εἷς νοεῖται καὶ μόνος· ἅπας τε αὐτῷ πρέπει λόγος, καὶ ὡς ἐξ ἑνὸς προσώπου τὰ πάντα λελέξεται μία γὰρ ἤδη νοεῖται φύσις μετὰ τὴν ἕνωσιν ἡ αὐτοῦ τοῦ Λόγου σεσαρκωμένη.)”

(St. Cyril of Alexandria, 5 Tomes Against Nestorius, Tome II, PG 76 61)

”Men eftersom din excellens frågar om det är rätt att tala om två naturer i Kristus eller inte (πότερον ποτε χρη λέγειν ἐπὶ Χριστοῦ δύο φύσεις ἢ μή), ansåg jag att jag borde tala om denna fråga… På samma sätt är också Ordet Gud och inte kött, även om han gjorde köttet till sitt eget enligt ekonomin (oikonomia). Därför, när vi har dessa tankar, skadar vi på intet sätt föreningen till en enhet genom att säga att han var av två naturer. Men efter föreningen skiljer vi inte naturerna från varandra, inte heller delar vi den ene och odelbare Sonen i två söner. I stället säger vi att det finns en Son, och som de heliga fäderna har sagt, en natur av Ordet som blivit kött (μίαν φύσιν τοῦ λόγου σεσαρκωμένην). Men då kommer de som strider mot ortodoxin att säga: ’Om helheten är en enda natur (εἰ μία φύσις τὸ ὅλον), hur blev han då människa, eller vilken slags kött gjorde han till sitt eget?”

(St. Cyril of Alexandria, Epistle 45, 1st Letter to Succensus, (CPG-5345)

”Om någon efter föreningen delar hypostaserna/substanserna i den ende Kristus, och endast sammanbinder dem genom en yttre förbindelse av värdighet, auktoritet eller makt, och inte snarare genom en förening till naturlig enhet, ska han vara anatema.”

(St. Cyril of Alexandria, 12 Anathemas Attached to Third Letter to Nestorius, Anathema 3 [St. Marius Mercator’s Latin])

”Om någon säger att han led med en förnuftig själ, så att lidandet skulle vara frivilligt, finns det inget som hindrar att man säger att han led i människonaturens väsen. Och om så är fallet, hur kan vi då förneka att de två naturerna består oskiljaktigt efter föreningen? (δύο φύσεις ὑφίστασθαι ἀδιαιρέτως μετὰ τὴν ἕνωσιν). Denna invändning är ännu ett angrepp på dem som säger att det finns en enda inkarnerad natur hos Sonen. De vill visa att denna tanke är orimlig och fortsätter därför att hävda, vid varje tillfälle, att två naturer består. De har dock glömt att det endast är sådana ting som vanligtvis särskiljs på mer än enbart en teoretisk nivå (κατὰ μόνην τὴν θεωρίαν) som splittras från varandra i en differentierad åtskillnad och radikal distinktion.”

(St. Cyril of Alexandria, 2nd Letter to Succensus, CPG-5346, PG 77, 237-245, p. 244, ACO I, 1, 6 p. 161, par 5)

”Han blev avlad utan mänsklig beblandelse och han tog gestalt (morphe)… Han som var formlös antog en form, men Treenigheten ökades inte så att den blev en fyrfaldighet. En enda förening, en enda ingång, en enda natur – inte två – en enda Sons födelse, en enhet av köttet utan någon upplösning, för han förändras inte…”

(St. Proclus of Constantinople, Homily on the Virgin, Par 5)

”Tro därför, i enlighet med vad Skriften säger, att han kom i köttet, inte att köttet kom; att han blev trött i köttet, inte att köttet blev trött; att han led i köttet, inte att köttet led; att han dog i köttet, inte att köttet dog… Och i allmänhet, när Skriften talar om honom kroppsligt, kan du inte visa att den talar om köttet som en del av helheten, utan snarare som en enhet. Han gjorde köttets gärningar till sina egna. För Skriften säger: Kristus blev född, Kristus botade, Kristus åt, Kristus sov… Ingenstans står det: ’hans mänsklighet led något’ eller ’Gud Ordet gjorde något’. Överallt i Skriften står det snarare att han tillägnade sig köttets gärningar som sina egna, inte bara här på jorden i nuet, utan också i himlen för evigt.”

(St. Mark the Ascetic, On the Incarnation against Nestorius)

”Hela denna natur är Guds Son, från Gud Ordet och människa, med en förnuftig själ och en fast och fullkomlig kropp. Och dessa tre substanser [gudomlighet, kropp och själ] är redan en enda substans och även en enda person… Vad är denna dualitet av naturer? Vad är denna mångfald av substanser som på ett stort och gudlöst sätt förkunnas i en och samma Herre Kristus? Ska vi alltså höra att det finns två Kristusar och att det finns två olika Guds söner?”

(St. Marius Mercator, Refutatio Theodoriani Symboli, PL48 1047C-1048B)

”Som en följd av detta blev Kristus, sammansatt av båda naturerna, medlare mellan Gud och mänskligheten.”

(St. Mark the Ascetic, On the Incarnation against Nestorius)

”Låt alla tvingas att offentligt fördöma Nestorius och Theodors läror, särskilt de som säger att det finns två naturer efter föreningen, där var och en verkar på sitt eget sätt. För bland dem som är i Germanicia har jag funnit några som är erfarna och som visserligen vägrar att säga två söner, men som inte desto mindre vägrar att avstå från att säga två naturer. Om det därför tillåts att de får säga och undervisa att varje natur verkar för sig själv, och detta accepteras, medan den ena naturen förblir opåverkad, då innebär detta inget annat än att återigen bekänna två söner och återinföra delningen.”

(St. Acacius of Melitene, Letter 1 to St Cyril of Alexandria, CPG 5793)