KYRILLOS AV ALEXANDRIA 376-444e.Kr.

”Om någon säger att han led med en förnuftig själ, så att lidandet skulle vara frivilligt, finns det inget som hindrar att man säger att han led i människonaturens väsen. Och om så är fallet, hur kan vi då förneka att de två naturerna består oskiljaktigt efter föreningen? (δύο φύσεις ὑφίστασθαι ἀδιαιρέτως μετὰ τὴν ἕνωσιν). Denna invändning är ännu ett angrepp på dem som säger att det finns en enda inkarnerad natur hos Sonen. De vill visa att denna tanke är orimlig och fortsätter därför att hävda, vid varje tillfälle, att två naturer består. De har dock glömt att det endast är sådana ting som vanligtvis särskiljs på mer än enbart en teoretisk nivå (κατὰ μόνην τὴν θεωρίαν) som splittras från varandra i en differentierad åtskillnad och radikal distinktion.” (St. Cyril of Alexandria, 2nd Letter to Succensus, CPG-5346, PG 77, 237-245, p. 244, ACO I, 1, 6 p. 161, par 5)

”Således förstås han som en enda, och allt som sägs om honom uttalas som från en enda person. För redan efter föreningen uppfattas en enda natur av det inkarnerade Ordet. (Οὕτω τε, εἷς νοεῖται καὶ μόνος· ἅπας τε αὐτῷ πρέπει λόγος, καὶ ὡς ἐξ ἑνὸς προσώπου τὰ πάντα λελέξεται μία γὰρ ἤδη νοεῖται φύσις μετὰ τὴν ἕνωσιν ἡ αὐτοῦ τοῦ Λόγου σεσαρκωμένη.)” (St. Cyril of Alexandria, 5 Tomes Against Nestorius, Tome II, PG 76 61)

”När vi har idén om de två elementen hos den ende och unike Sonen och Herren Jesus Kristus, talar vi om två naturer som är förenade; men efter föreningen har dualiteten upphävts, och vi tror att Sonens natur är en, eftersom han är en och samme Son, men som har blivit människa och inkarnerad.” (St. Cyril of Alexandria, Letter 40, to Acacius, Bishop of Melitine, CPG-5340)

”De sade också följande: ’Om det finns en enda inkarnerad natur hos Ordet, då följer det oundvikligen att det måste ha skett en sammanblandning och förväxling, där den mänskliga naturen i honom antingen skulle ha förminskats eller, så att säga, blivit berövad. Återigen är de som förvränger sanningen omedvetna om att det i själva verket endast finns en enda inkarnerad natur hos Ordet.” (St. Cyril of Alexandria, 2nd Letter to Succensus, CPG-5346)

”Hermias: ’Bör du då inte på något sätt göra en åtskillnad?’

Kyrillos av Alexandria: ”Absolut inte. Och särskilt inte att tala om två efter föreningen och betrakta var och en av dem separat. Det är därför nödvändigt att förstå att förnuftet uppfattar en viss åtskillnad mellan naturerna, för gudomlighet och mänsklighet är sannerligen inte samma sak. Samtidigt måste man dock erkänna att dessa begrepp förenas i en enhet.’” (St. Cyril of Alexandria, Christological Dialogue with Hermias the Priest, CPG-5228)

”Men eftersom din excellens frågar om det är rätt att tala om två naturer i Kristus eller inte (πότερον ποτε χρη λέγειν ἐπὶ Χριστοῦ δύο φύσεις ἢ μή), ansåg jag att jag borde tala om denna fråga… På samma sätt är också Ordet Gud och inte kött, även om han gjorde köttet till sitt eget enligt ekonomin (oikonomia). Därför, när vi har dessa tankar, skadar vi på intet sätt föreningen till en enhet genom att säga att han var av två naturer. Men efter föreningen skiljer vi inte naturerna från varandra, inte heller delar vi den ene och odelbare Sonen i två söner. I stället säger vi att det finns en Son, och som de heliga fäderna har sagt, en natur av Ordet som blivit kött (μίαν φύσιν τοῦ λόγου σεσαρκωμένην). Men då kommer de som strider mot ortodoxin att säga: ’Om helheten är en enda natur (εἰ μία φύσις τὸ ὅλον), hur blev han då människa, eller vilken slags kött gjorde han till sitt eget?” (St. Cyril of Alexandria, Epistle 45, 1st Letter to Succensus, (CPG-5345)

”Det finns ingen anledning att påstå att han är tvåfaldig till sin natur. Även om det råder en stor skillnad mellan hans mänsklighet och gudom, erkänner Kristus enhets mysterium denna distinktion men förkastar all åtskillnad.” (St. Cyril of Alexandria, 5 Tomes Against Nestorius, Tome II)

”B. Men om vi säger att Sonen (även med hänsyn till hans inkarnation) har en enda natur, är det då inte helt oundvikligt att vi också måste medge en sammanblandning och en sammansmältning, som om han hade dolt den mänskliga naturen inom sig? Vad skulle den mänskliga naturen vara inför gudomens överhöghet?

A. Min vän, om någon påstår att vi, när vi talar om den enda naturen hos Gud Ordet som blivit kött och människa, därmed skulle antyda att en sammanblandning eller sammansmältning har ägt rum, då talar de fullständigt nonsens. Ingen skulle kunna överbevisa oss om detta med hjälp av giltiga argument.” (St. Cyril the Great of Alexandria, On the Unity of Christ, p. 79)

”Om vi ska ge svaret att det endast finns en Kristus från två olika naturer, kommer de på motsatt sida att säga: ’Om det finns en natur (ἐκ δύο καὶ διαφόρων φύσεων ὁ εἷς καὶ μόνος ἐστι Χριστός), hur blev han då människa, eller av vilket slags kött blev han till?’ De som säger att det skedde en sammanblandning, en sammansmältning eller en förvirring av Gud Ordet enligt köttet – dessa fördöms av den katolska och apostoliska kyrkan.” (St. Cyril of Alexandria, Letter 97, PG 77 233)

”När diskussionen noggrant har övervägt vilka element som har förenats för att bli, eller för att utgöra, den enda personen och naturen, eller hypostasen (ἑνὸς προσώπου, καὶ φύσεως, ἤγουν ὑποστάσεως μιᾶς), kan den därefter använda antingen termen ’tillsammans med’ eller ’med’, eftersom den redan har fastställt vad den avser och därigenom definierat det som en enda sammansatt enhet, snarare än att dela upp det i en dualitet.” (St. Cyril of Alexandria, A Defense of the Twelve Anathemas Against the Oriental Bishops PG 76 352)

”Icke desto mindre, efter att ha blivit outsägligt och obeskrivligt förenad, visade han för oss Sonens enda natur, även om det, som jag har sagt, var en inkarnerad natur (μίαν ἡμῖν ἔδειξεν υἱοῦ φύσιν, πλὴν, ὡς ἔφην, σεσαρκωμένην).” (St. Cyril of Alexandria, 2nd Letter to Succensus, CPG-5346)

”Detsamma gäller Nestorius om han säger: ’två naturer’ för att ange skillnaden mellan köttet och Gud Ordet – poängen är att Ordet har en annan natur än köttet. Dock misslyckas han med att bekräfta föreningen tillsammans med oss. Vi förenar dessa, och erkänner en Kristus, en Son, samme Herre, och vidare en inkarnerad natur av Sonen, på samma sätt som uttrycket kan användas om en vanlig människa. Poängen är att människan består av två naturer – kropp och själ, menar jag – och den intellektuella uppfattningen känner igen skillnaden; men vi förenar dem och får därmed en natur av människan. Att erkänna naturernas skillnad innebär alltså inte att dela den ende Kristus i två. Det är möjligt att säga något liknande om varje människa, eftersom hon består av olika naturer, både av kroppen, säger jag, och av själen. Både förnuftet och betraktelsen känner till denna skillnad (Καὶ ὁ μὲν λόγος, καὶ ἡ θεωρία οἶδε τὴν διαφοράν), men när dessa förenas får vi en natur av människan.” (St. Cyril of Alexandria, Letter 44 to Eulogius, (CPG-5344)

IRENAEUS AV LYON 130-202 e.Kr.

”Visserligen bekänner de med sin tunga en och samme Jesus Kristus, men i sitt tänkande delar de upp honom… Vi bör inte föreställa oss att Jesus var en och Kristus en annan, utan förstå att de är en och densamme… Evangeliet känner därför ingen annan Människoson än honom som var av Maria, han som också led, och det erkänner ingen Kristus som flydde från Jesus före lidandet, utan honom som föddes. (Evangeliet) känner honom som Jesus Kristus, Guds Son, och det är denne samme som led och uppstod igen, såsom Johannes, Herrens lärjunge, bekräftar när han säger: ’Men dessa har blivit skrivna för att ni ska tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha evigt liv i Hans namn.’ Han förutsåg dessa hädiska läror, vilka i den mån det står i deras makt, delar upp Herren och säger att Han var skapad av en substans och en annan substans (quæ dividunt Dominum, quantum ex ipsis attinet, ex altera et altera substantia dicentes eum factum).” (St. Irenaeus, Against Heresies, Book III, Chapter 16)

”Liksom träet, som är det lättare elementet, sänktes ner i vattnet, medan järnet, som är det tyngre, flöt ovanpå, så är det med Ordet: genom sin enhet (ἕνώσει) med köttet blev det en och samma (ἐνουθέντος) enligt hypostas och natur (καθ’ ὑπόστασιν φυσική), där det tunga och jordiska blev odödligt.” (St. Irenaeus, Fragments from the Lost Writings of Irenaeus, 28 [org. 26, ms. in the Royal Library Catena on the Books of Kings, Codex 2145, fol. 149, Paris. gr. 194, s. XIII] Diktyon 49763, GA 304)

GREGORIOS THAUMATOURGOS 213-270 e.Kr.

”Vi fördömer dem som åtskiljer tillbedjan och gör en uppdelning mellan det gudomliga och det mänskliga, och dem som tillber den man som är född av Maria, som om han vore skild från Gud, han som är född av Gud… och vägrar bekänna att Gud blev kött, utan i stället påstår att enbart en människa förenades med Gud (ἀλλὰ ἄνθρωπον θεῷ συναρθέντα). För Gud, som har antagit mänsklig natur, bevarar sin rena och gudomliga energi, som ett förvarat sinne, tillsammans med själens och kroppens lidanden (νοῦς ἀήττητος ὢν τὸ ψυχικῶν καὶ σαρκικῶν παθημάτων). Han regerar över kroppen och dess rörelser gudomligt och utan synd. Han är inte bara obesegrad av döden, utan är också den som förintar döden. Han är den sanne Guden, uppenbarad i köttet, fullkomlig i sann gudomlig fullkomlighet – inte två personer, inte heller två naturer (οὐ δύο πρόσωπα, οὐδὲ δύο φύσεις). För vi säger inte att fyra ska tillbes: Gud, Guds Son, människan och den Helige Ande. Därför fördömer vi dem som hädar på detta sätt, och dem som placerar en människa inom den gudomliga tillbedjan.” (St. Gregory Thaumaturgus, On the Faith in Parts, Cod. Vat. Gr. 1431, Maii Coll. t. VII, p. 174.)

”… Men [han] förenades med köttet efter liknelsen av en människa, så att köttet blev ett med gudomligheten (τὴν σάρκα πρὸς τὴν θεότητα ἐνωθῆναι). En är Sonen, både före och efter inkarnationen. Densamme är både människa och Gud, båda tillsammans såsom en (ἕκαστερον ὡς ἕν); … densamme som existerade som Son före [inkarnationen] blev ett med köttet (προϋπάρχων υἱὸς σαρκί) av Maria.” (St. Gregory Thaumaturgus, A Sectional Confession of the Faith (Cardinal Mai, Script Vet., Vol. VII. p. 170, 175)

”Sonens person är sannerligen förenad i sin enhet, nämligen en av två, det vill säga av gudomlighet och mänsklighet, de två utgör en. Ändå mottar inte gudomligheten någon ökning genom detta, utan Treenigheten förblir såsom den var… Det fanns heller inte två naturer, utan endast en natur av den Heliga Treenigheten före Ordets, Sonens, människoblivande: och Treenighetens natur förblev en även efter Sonens inkarnation. Men om någon därtill tror att Treenigheten har erhållit någon ökning på grund av att Ordet antog mänsklig natur, så är han främmande för oss och för den katolska och apostoliska Kyrkans ämbete.” (St. Gregory Thaumaturgus, A fragment from On the Trinity, PG 10 1123-1126, (CPG 1787), (Mai, Spicil. Rom., vol. iii. p. 696, 101)

ATHANASIUS AV ALEXANDRIA 296-373 e.Kr.

”Vi bekänner att han är Guds Son och Gud i anden och människa i köttet. Vi bekänner inte att denne ende Son består av två naturer, varav den ena ska tillbedjas och den andra inte. Snarare är han en enda inkarnerad natur av Ordet (μίαν φύσιν Θεοῦ Λόγου σεσαρκωμένην) och ska tillbedjas, tillsammans med sitt kött, med en enda tillbedjan. Det finns inte två söner: en som är den sanne Guds Son och tillbeds, och en annan som är en människa från Maria och inte tillbeds, men som genom nåden har blivit Guds son på samma sätt som människor blir det.” (St. Athanasius of Alexandria, quoted by St. Cyril, A Defense of the Twelve Anathemas, Eighth Anathema)

”Om du alltså inte är nöjd med den naturliga föreningen, fri från all sammanblandning mellan Ordet och det kött som blev hans eget, och med utsagan att Gud blev människa, då varken lyssnar du eller vill tro. För du är inte nöjd när du hör det som övergår all lovprisning vi kan tänka oss… Inte heller erkänner vi två fullkomligheter skilda från varandra, vilket är främmande för den sanna tron. Inte heller genom ett framsteg i dygd eller en tillväxt i rättfärdighet – Gud förbjude! Utan genom en ofelbar existens, så att de två är ett, fullkomlig i alla avseenden – densamme Gud och människa.” (St. Athanasius of Alexandria, On The Incarnation Against Apollinarius, Book 1, Chapter 16)

”För Herren uppenbarades som kött och blod, ben och en själ i smärta, oro och ångest. Nu kan man inte säga att dessa ting är naturliga för Gudomen, men de kom att tillhöra Gudomen enligt natur… men han som till sin natur är Gud föddes som människa, för att dessa två skulle bli ett, fullkomligt i allt, och därigenom visa sin födelse som naturlig och helt sann.” (St. Athanasius, On the Incarnation of Our Lord Jesus Christ, Against Apollinaris, Par 7)

”Och en och densamme är den som antytts från båda (kai εἷς μέν ἐστιν ὁ ἐξ ἀμφοτέρων σημαινόμενος), för Ordet blev kött. Men de uttryck som används om hans gudomlighet och hans människoblivande måste tolkas med urskiljning och i enlighet med det specifika sammanhanget.” (St. Athanasius, De Sententia Dionysii, Par 9)

”Dessa ting är inte händelser som inträffar åtskilda från varandra beroende på handlingarnas natur (κατὰ τὴν τῶν γινομένων ποιότητα), så att kroppens handlingar vore utan gudomligheten eller att gudomlighetens handlingar skulle framträda utan kroppen; utan allt detta skedde i en förenad enhet (συνημμένως), vilket visar att Herren, som utförde dessa gärningar, är en i sin underbara nåd." (St. Athanasius, Epistle 4 to Serapion, Par 14, CPG-2096, PG26: 657-568)

”Så snart det finns kött, så är det kött av Guds Ord, ett kött som är rationellt. Därför är det rättvist, och sannerligen sant, att bekänna att det som har blivit antaget tillhör Herren själv och inte någon annan. Därför är det mer passande att säga och bekänna att Ordet, både till sin natur och hypostas har inkarnerats, fullständigt blivit människa (φύσιν τε καὶ ὑπόστασιν σεσαρκωμένην, καὶ τελείως ἐνανθρωπήσασαν). Och den som inte säger detta är en motståndare till Gud och en fiende till de heliga fäderna.” (St. Athanasius, To Jovinian the Emperor, (PG 28 532)

PÅVE SYLVESTER I 285-335 e.Kr.

”Om det verkar omöjligt att någon kan vara en i två och samtidigt vara korsfäst men ändå förbli bestående (Ei δέ τισιν ἀδύνατον δοκεῖ ἐν ἑνὶ δύο εἶναι τινα, καὶ ἅμα μέν κατέχεσθαι, ἅμα δὲ σταυροῦσθαι), och i detta uthärda förnedring, så ska jag försöka visa detta genom ett mänskligt exempel. Den kungliga purpurn var ull som blandades med blodet från purpursnäckan, vilket gav den dess purpurröda färg. När den lades mellan fingrarna och tvinnades till en tråd, vad var det då som genomgick denna vridning – ullen eller färgen? Det är tydligt att det var ullen. Därför måste man betrakta ullen som mänskligheten och den purpurröda färgen som det gudomliga Ordet, förenade i korsets lidande. Jag talar om en förening som är oskiljaktig, oföränderlig och oförfalskad, och som endast han själv helt och fullt förstår.” (St. Pope Sylvester I, Against the Jews, Preserved in Catena inedita ad Lucae Evangelium, PL 8 814, (Coll. Maii, Vol. 8, II, p.26)

”Om någon vill hugga ner ett träd vid middagstid medan solen sken, skulle då inte yxan slå mot trädet, som är helt omgivet av solljuset?” ”Sannerligen,” svarade Noa. Då sa Sylvester: ”Kan det ske att solen själv blir träffad eller huggen, den som helt omsluter både yxan och trädet? På samma sätt är Kristus: kroppen är trädet, yxan är lidandet, och solen är gudomligheten. Kristus led, men hans gudomlighet genomgick ingen förminskning på grund av lidandet.” (Silvester, unus ex primis Romae episcopis in altercatione cum judaeis de Servatore nostro Jesu-Christo, PL 8 814)

”Men om det givna exemplet inte är tillräckligt, ska jag lägga till ett annat. Det är möjligt att hugga ner ett träd som har solens stråle inom sig. När trädet huggs, ser vi att yxans järn först träffar solstrålen innan det träffar själva träet. Men även om ljuset är närvarande, kan det varken slås eller delas.” (St. Pope Sylvester I, Against the Jews, Preserved in Catena inedita ad Lucae Evangelium, (Coll. Maii, Vol. 8, II, p.26)

HILARIUS AV POITIERS 310-367 e.Kr.

”Vidare följer orsaken till dessa uttalanden, så att han kan ha sagt båda, eftersom han var både människa och Gud. Och eftersom han genom dessa högre ting förkunnade om den natur i vilken han existerade, [vilken är] från var och en av de två skilda kategorierna, nämligen av Gud och av människa.” (St. Hilary, Tractatus in 138 Psalmum, Par 23 (Treatise on Psalms Ch. 138, Ancient Christian Writers Series, Published by Paulist Press)

”Människan består av en inre och en yttre natur som är disharmoniska men ändå harmoniserade från de två kategorierna till en (et ex duobus generibus in unum): en förnuftig varelse som från början har en tvåfaldig början.” (St. Hilarius, Tractatus Super Psalmos, 272 traktat, Psalm 118)

”Och när det sägs: Kristus dog, och när det sägs: Ordet blev kött, får uttalandet inte berövas av läsarens bedrägliga tolkningar. För där Kristus är en människa, där måste det finnas en medlare mellan Gud och människor, så att från var och en av de två, Gud och människa, kan en existera; och det kan finnas en medlare mellan människa och Gud, som i sig bekänner naturen som tillhör båda (utriusque naturae). Men när Kristus har dött, följer det att han har uppstått och är på Guds högra sida. I hans död finns vår kötts svaghet, i hans uppståndelse dess kraft, i att sitta på Guds högra sida dess värdighet.” (St. Hilary, De expositione epistola ad Timotheum)

”Han själv fastställde sig som medlaren för Kyrkans frälsning; och genom just detta sakrament av medlingen mellan Gud och människa, båda existerande som en (utrumque unus exsistens).” (St. Hilary, De Trinitate, Book 9, Par 3)

”De två har blivit ett (erant enim jam ambo unum), nu när köttets ödmjukhet har övergått till andlig härlighet.” (St. Hilary of Poitiers, Commentary on Matthew)

HIPPOLYTUS AV ROM 170-235 e.Kr.

”Genom att förena sin egen kraft med vår dödliga kropp, och genom att blanda det oförgängliga med det förgängliga, och det starka med det svaga, skulle han frälsa den förgängliga människan… tråden är den nåd som genom Kristus kärlek binder och förenar de två till ett (ἀμφότερα εἰς ἕν).” (St. Hippolytus of Rome, On Christ and Antichrist)

”Och ändå har samtidigt en viss outsäglig och oförstörbar förening av de två till en substans (quantquam in unam substantiam utriusque facta sit unitas) skett, vilket helt övergår förståelsen hos allt skapat.” (St. Hippolytus of Rome, On the Divine Nature and the Incarnation, Contra Beronem et Heliconem haereticos, Fragment I, PG-10 849, CPG-1916)

Den grekiska texten använder hypostasis ὑπόστασις, men som framgår av latinet, hänvisar detta till individuell substans. Hypostasis ὑπόστασις hos den helige Hippolytos betyder inte person utan snarare individuell substans:

”Floderna tar också sin substans (ὑπόστασιν) från regnen och från vattnen i jorden.” (Hippolytus of Rome, The Refutation of All Heresies, Chapter 8)

”Från detta levande väsen har formerna av alla särskilda djur sin substans (ὑπόστασιν).” (Hippolytus of Rome, The Refutation of All Heresies, Chapter 4)

”Medan han verkade gudomligt genom köttet på ett sätt som anstår Gud, visade han sig genom det, varigenom han dubbelt, nämligen gudomligt och mänskligt verkade (dupliciter, scilicet divine et humane operatum), enligt den sanna, verkliga och naturliga substansen (et naturalis substantia).” (St. Hippolytus, On the Divine Nature and the Incarnation, Contra Beronem et Heliconem haereticos, Fragment I, PG-10 831, CPG-1916)

”Ingen kan förstå Guds all heliga kött, för det blev antaget, och genom [köttet] manifesterades den gudomliga energin (θείαν ἐνέργειαν ἐκεφανθηναι). Han gjorde ett med sig själv (ἐνουσίωσας ἑαυτῷ) en förnuftig själ med en kropp, utan förändring, och blev människa till sin natur, samma Guds Ord, som är främmande för det onda (γέγονεν ἄνθρωπος φύσει κακίας ἀλλότριος ὁ λόγος θεός ὁ αὐτός). Som Gud gjorde han de gudomliga ting genom sitt all heliga kött, vilka till sin natur inte tillhörde köttet. Han led genom gudomens tillåtelse men utförde ingenting gudomligt utan sin kropp, och han utförde heller ingenting mänskligt utan sin gudomlighet. Han bevarade för sig själv båda på ett nytt sätt att vara (τηρῶν ἑαυτὸ ἀμφότερα καινοπρεπῇ τρόπῳ), genom båda, det vill säga naturligt och oföränderligt (τὸ κατ’ ἀμφω φυσικῶς ἀναλλοίωτον). (St. Hippolytus, St. Hippolytus of Rome, On the Divine Nature and the Incarnation, Contra Beronem et Heliconem haereticos, Fragment VIII, PG-10 839, (CPG-1916)

Enligt den helige Hippolytos "energiserade" (dvs. verkade eller opererade) Kristus varken något gudomligt eller något mänskligt separat, utan han etablerade snarare ett genuint inkarnerat sätt att verka, där han agerade både gudomligt och mänskligt enligt en enda naturlig substans. Detta överensstämmer direkt med den helige Dionysios Areopagiten och står i motsats till påve Leo, som endast menar att båda naturerna enbart delar vissa gemensamma handlingar:

”Eftersom han verkligen föddes som människa, och i övrigt varken gjorde det gudomliga såsom Gud eller det mänskliga såsom människa, utan för vår skull utövade en viss ny Gud-inkarnerad energi av Gud som blivit människa.” (St. Dionysius the Areopagite, Letter IV to Gaius)

”Varje natur utför det som är dess eget i samverkan med den andra: Ordet utför det som tillhör Ordet, medan köttet utför det som tillhör köttet. Den ena utför lysande mirakler, den andra uthärdar våldsamma handlingar.” (Pope Leo, Letter 28, The Tome of Leo)

AURELIUS PRUDENTIUS CLEMENS 348-413 e.Kr.

”För vår skull blev Kristus slaktad, och för vår skull återvände Kristus, som är Gud – Han själv, som i döden var människa. Hans natur (natura) är tvåfaldig (duplex): Han dör, han övervinner döden och han återvänder till det som inte kan förgås. Låt detta vara nog sagt i korthet om frälsningens mysterier och hoppets fullbordan.” (Aurelius Prudentius Clemens, Peristephanon, Hymn 10, The Passion of Romanus)

”Medan människans dubbla natur fortfarande är en, må den minnas sin Skapare och ödmjukt tillbe honom.” (Aurelius Prudentius Clemens, Poems)

ORIGEN AV ALEXANDRIA 185-253 e.Kr.

”Guds Son sägs också ha dött i avseende till den natur som kunde vara mottaglig för döden. I sanning kan detta yttrande tillämpas på honom mer än på någon annan: ’De ska vara ett kött, och de är inte längre två, utan ett kött.’ För Guds Ord måste betraktas som mer förenat i ett kött med själ än vad en man är med sin hustru.” (Origen of Alexandria, De Principiis, The Writings of Origen, Pg. 109 [Chap. vi.]

”Vi som nu tror på Jesus drar slutsatsen att han var en slags sammansatt varelse. Inom den gestalt som var synlig för människors ögon hade han ett högre element av gudomlighet – det som i sanning var Guds Son – Gud Ordet – Guds kraft och Guds vishet – han som kallas Kristus. Men detta är inte det rätta tillfället att diskutera sammansättningen av den inkarnerade Jesus, eftersom en sådan undersökning snarare är en fråga för de troende.” (Origen, Contra Celsus, Chapter LXVI)

Origen säger ordagrant att Kristus är en enda sammansatt individuell verklighet, bestående av två individuella verkligheter, och att han efter föreningen inte längre kan talas om som två. Han anser att den gudomliga beståndsdelen i denna sammansatta helhet är Guds Son, och inte enbart en ousia, såsom Maximos och Johannes av Damaskus hävdade. I stället för att bekänna den heretiska sammansatta hypostasen som de nykalcedonensiska teologerna förespråkade, behandlar han Sonens verklighet som en beståndsdel i en helhet, snarare än en helhet bestående av delar:

”… eller snarare var det en och samma hypostas av Ordet, nu liksom tidigare. Men tidigare existerade den utan orsak, enkel och osammansatt; senare blev den, för en orsak, verkligen sammansatt utan förändring genom att anta ett kött besjälat av en förnuftig själ.” (Maximus of Constantinople, Letter 15)

PÅVE INNOCENT I 401-417 e.Kr.

”Vi bekänner att i alla handlingar som utfördes i hans mänsklighet var gudomligheten alltid närvarande (in omnibus quae ab humanitate fiebant comitem fuisse divinitatem) och aldrig, inte ens för den minsta stund, skild från mänskligheten… Gudomligheten var förenad med mänskligheten, och de skildes aldrig åt i någon handling eller verksamhet, eftersom de var oskiljaktiga (quae numquam ulla in re vel actione divisæ fuerunt quandoquidem indivisibiles erant)… Han drack mjölk från en kvinna, men ändå utgjorde hans gudomlighet och mänsklighet ett (nihilominus divinitas atque humanitas unum constituebat)… I samma ögonblick som han steg ner i Jungfruns sköte blev han en odelbar enhet av kropp och gudomlighet (unum cum corpore et divinitate individuum effectum est)… Detta är vår tro. Den som inte tror detta förkastas av den katolska kyrkan och blir, ja, avskild från Gud själv. Ära vare Gud i evighet. Amen.” (St. Pope Innocent, Fragment of Epistle 43, To Bishop Severian of Gabala, (CPL-1643), PL 20, 611-612)

Påve Innocentius I uttrycker tydligt en miafysitisk förståelse av Kristus, där han bekräftar att gudomligheten och mänskligheten aldrig är åtskilda i någon handling. Han betonar att gudomligheten och mänskligheten utgör ett individuum, vilket i latinsk terminologi är synonymt med en särskild verklighet. Detta är inget annat än en individuell substans.

”Precis som där, det gemensamma eller universella sägs vara det som kan utsägas om många, och det partikulära eller individuella (individuum) är det som kan utsägas om endast en.” (Peter Lombard, Sententiae)

I sitt brev till Severianus av Gabala skriver Innocentius:

”Guds Ord blev kött i Jungfrun i det ögonblick han steg ned från himlen och inträdde i hennes sköte. Han blev inte kött medan han var i himlen, och han fann inte sin gudomlighet på jorden, utan han är sann Gud och det var han själv som formade sin kropp i Jungfruns sköte. Ingen annan från skapelsen förenades med hennes kropp, förutom han ensam. Han förenar sin gudom och mänsklighet i en underbar enhet, och vi bekänner att i alla mänskliga gärningar var gudomligheten aldrig skild från mänskligheten, inte ens för ett ögonblick.” (Theopistus, Histoire de Dioscore, (455 AD)

ZENO AV VERONA 300-371 e.Kr.

”Judarna, som uppfattade lagen på ett köttsligt sätt, sökte i sin hjord och boskap efter ett lamm (agnum) med en dubbel natur (bifaria natura), men de fann det inte. De förlorade det sanna lammet (agnum verum), Kristus, som de en gång hade funnit. De förstod inte att analogin om den mänskliga kroppen, som bar synderna, var symboliserad i de [två] getterna, och att den majestätiska anden [det vill säga gudomligheten] var symboliserad i de [två] lammen – båda dessa förenades i Kristus (in Christo concreta) och utgjorde det sanna lammet.” (St. Zeno of Verona, Sermon 55, On Exodus)

Här använder den helige Zeno den nominativa singularformen natura (natur) och den singulara frasen agnum (lamm) för att referera till pluraliteten av de två lammen i Andra Mosebok 29:38 och talar grammatiskt om dem som ett enda lamm, vilket han ställer i kontrast till det Sanna Lammet (agnum verum), Jesus Kristus. Han ser de två lammen i Andra Mosebok och de två getterna i Tredje Mosebok 16:7 som ett enda lamm med en tvåfaldig natur, vilket judarna sökte på ett köttsligt sätt genom att missförstå dess messianska tillämpning. Han förklarar hur judarna inte förstod att syftet med de två getterna och lammen var en analogi för två verkligheter (mänsklighet och gudomlighet), konkretiserade i Kristus, som konstituerar honom. I stället för att räkna upp två separata verkligheter ser han de två som ett enda lamm med en tvåfaldig natur i singular.

”Medan den tvåfaldiga substansen [hos människan] fortfarande är en, låt den minnas sin Skapare och låt den ödmjukt tillbe Honom.” (Aurelius Prudentius Clemens, Poems)

Aurelius visar hur föreningen av kropp och själ utgör en tvåfaldig substans hos människan. Han tillskriver till och med denna fras till det Inkarnerade Ordet:

”För oss dog Kristus, och för oss som Gud uppstod Kristus igen. I döden är han människa, hans natur är tvåfaldig.” (Aurelius Prudentius Clemens, Poems, Discourse of the Martyr St. Romanus Against the Pagans)

Även den helige Johannes Chrysostomos bekräftar detta:

”Detta mänskliga liv är tvåfaldigt, eftersom det är sammansatt av två substanser.” (St. John Chrysostom, De Prophetarium Obscuritate Homiliae, II)

LACTANTIUS 250-325 e.Kr.

”Så att han, genom att bära en substans som befinner sig i ett mellanläge mellan Gud och människa (ut mediam inter Deum et hominem substantiam gerens), på ett sätt kunde leda vår bräckliga och svaga mänskliga natur vid handen mot odödligheten. Han blev både Guds Son genom Anden och Människoson genom köttet – det vill säga, han är både Gud och människa. Guds kraft i honom blev uppenbar genom de gärningar han utförde, medan människans svaghet blev synlig genom det lidande han uthärdade. Varför han accepterade detta lidande ska jag snart förklara. Under tiden lär vi oss genom profeternas förutsägelser att han var både Gud och människa, sammansatt av båda naturerna (et Deum fuisse, et hominem ex utroque genere permistum).” (Lactantius, The Divine Institutes, Book IV, Chapter 13)

GREGORIOS UPPLYSAREN 240-332 e.Kr.

”För dem som trodde på hans kött uppenbarade han sin gudomlighet, och de som tog anstöt av hans kött förnekade hans natur. För han var förenad med köttet enligt naturen och förenade köttet med sin gudomlighet. Men även om han för vår skull kom ner till vanära, förblir han ändå i sin egen natur. Som han själv säger: ’Jag är densamme och har inte förändrats.’ För även om han antog människans gestalt och kött, så blandade, förenade och uppslukade han köttet i sin gudomlighet.” (St. Gregory the Illuminator, The Teaching, The Birth of Christ, Par 369)

SEVERIAN AV GABALA 355-425 e.Kr.

”Han var en från båda, både gudomlig och mänsklig (εἷς γὰρ ἦν ἐξ ἀμφοῖν θεότητός τε καὶ ἀνθρωπότητος), och ägde fullt ut de egenskaper som tillhör naturerna. Gällande sin gudomlighet var han av samma väsen som Fadern, och gällande sin mänsklighet var han av samma väsen som oss människor… Hela det levande väsendet kallas både dödligt och förnuftigt, och det blir varken sammanblandat i sina delar, genom vilka det är naturligt sammansatt (φυσικῶς συντίθεται), eller delat i två personer. På samma sätt är Emmanuel en från två naturer (Ἐμμανουὴλ ἐκ δύο φύσεων), en hypostas och en natur av det inkarnerade Ordet (μία φύσις αὐτοῦ τοῦ λόγου σεσαρκωμένη). Han sammanblandar inte de element genom vilka den ofattbara föreningen har skett, och han ger heller inte utrymme åt en dualitet (δίδωσι τῇ δυάδι) där splittring (διαίρεσις) skulle uppstå. För det som är ett kan aldrig på något sätt bli två (γὰρ ἐν κυρίος οὐκ ἄν ποτε γένοιτο δύο).” (Severian of Gabala, Fragments on the Epistles of St. Paul, 1 Tim 2, 5-6, [CPG-4219], Paulusko. aus der griec. Kirche aus Katen. gesam. p. 337, 2-3)

”Alla dessa saker har sagts till mig eftersom allt vad Frälsaren Gud gjorde, såsom den Enfödde Sonen av Gud, gjorde han för vår skull, inte för sin egen. Det ena gäller det han åstadkom för oss, och det andra gäller det som vördas i hans gudomlighet för hans egen skull. Dessa är skilda ting, inte längre separerade, utan förenade i ekonomin (οἰκονομία), men ändå åtskilda i tanke (ἐννοία).” (Severian of Gabala, De Christo pastore et ove, Section 2, Migne, Patrologia Graeca, Volumen 52. Paris 1862, 827–836)

BASILEIOS DEN STORE 330-379 e.Kr.

”I allt detta talar vi inte om två, Gud ensam och människa ensam, för de är en, men i tanken (ἐπίνoιαν) betraktar vi var och ens natur (ἑκάστoυ φύσιν). Petrus hade inte två i sitt sinne när han sade: ’Kristus har lidit för oss i köttet.’” (St. Basil the Great, Against Eunomius IV)

”Men alla söker gemensamt, genom den Helige Ande, den enda viljan hos Herren Jesus Kristus, som sade: ’Jag har kommit ner från himlen, inte för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig.’” (St Basil The Great, On Christian Ethics, On the Judgment of God, Pg. 47)

Detta är oförenligt med Kalcedon. Den helige Basileios säger att du betraktar naturerna konceptuellt, det vill säga genom förnuftet (ἐπίνοιαν), vilket utesluter en dubbel uppräkning i verkligheten efter föreningen.

JOHANNES CHRYSOSTOMOS 347-407 e.Kr.

”Jag har aldrig låtit den antagna mänskligheten vara i disharmoni med den gudomliga energin (ἐνεργείας). Utan genom att [handla] nu som människa, nu som Gud, visar jag båda naturerna (φύσιν) … och genom denna ojämna blandning av handlingar tolkar jag den ojämna enheten av naturerna (φύσεων ἕνωσιν): som människa var jag hungrig och trött, och som Gud stillade jag det rasande havet; som människa blev jag frestad av djävulen, och som Gud drev jag ut demoner; som människa är jag på väg att lida för människorna.” (St. John Chrysostom, In quatriduanum Lazarum I, (PG50, 642–646)

”Om Guds gestalt är fullkomligt Gud, då är en tjänares gestalt en fullkomlig tjänare. Låt oss därför varken sammanblanda eller åtskilja [naturerna]. Det finns en Gud, det finns en Kristus, Guds Son. När jag säger ’en’, menar jag en förening, inte en sammanblandning. Den ena naturen förvandlades inte till den andra, utan förenades med den.” (St. John Chrysostom, Homily on Philippians, Homily 8)

”Med ’olika’ menar jag olika till väsen (οὐσίᾳ). Genom sin förening och sammansmältning är Gud Ordet och köttet ett, inte som ett resultat av en sammanblandning eller försvinnande av väsen, utan genom en outsäglig och oförklarlig förening.” (St. John Chrysostom, Homily 11 on John, Par 2)

”Vi är ju själ och kropp, men han var Gud, och själ och kropp.” (St. John Chrysostom, Homily on Philippians, Homily 8)

”Detta namn… fick han inte senare som ett arv, och han blev inte heller senare ’bättre än änglarna’ när han hade renat oss från våra synder, utan han var alltid ’bättre’ och bättre utan all jämförelse. För detta sägs i enlighet med köttet. På samma sätt är det vårt sätt att tala om människan både i höga och låga termer. När vi säger: ’Människan är ingenting’, ’människan är jord’, ’människan är aska’, benämner vi helheten utifrån den lägre delen. Men när vi säger: ’Människan är ett odödligt djur’ och ’människan är förnuftig och besläktad med de himmelska’, benämner vi återigen helheten utifrån den bättre delen. Så är det också med Kristus: ibland talar Paulus utifrån det lägre, och ibland utifrån det högre.” (St. John Chrysostom, Homily 1 on Hebrews, Par 2)

”Kristus sade inget annat än detta: ’Jag vill inget som är skilt från eller eget i förhållande till Fadern (ἕτερον καὶ ἴδιον παρὰ Πατρός). Men om han vill något, så vill även jag detta. Och om jag vill något, så vill även han det.’ Om han talade om dessa ting på ett något mänskligt sätt, låt dig då inte förvånas. Lägg märke till att han sade: ’Jag söker inte min egen vilja.’ Betyder detta att hans vilja är annorlunda än och underlägsen Faderns? Nej.’” (St. John Chrysostom, Homily on John 39, 4, PG 59, 226)

”Vad han menade var en sanning av följande slag: inte att Fadern vill en sak och han en annan, utan: ’Precis som en enskild själ har en enda vilja, så är min vilja och Faderns en och densamma. Förundra er därför inte över att han har talat om en så nära förening συνάφειαν.’” (St. John Chrysostom, Homily on John 45, 3, PG 59 254)

DIONYSIOS AREOPAGITAS (Första århundradet)

”Genom sitt perfekt och klara människoblivande tog han i sin människokärlek vår naturs gestalt, och bland oss som är delbara framträdde han utan att förändras enligt en enda natur (φύσιν ἕνός).” (St. Dionysius the Areopagite, Ecclesiastical Hierarchy, 3)

”Han föddes verkligen som människa, och han gjorde varken det gudomliga såsom Gud eller det mänskliga såsom människa, utan för vår skull utövade han en viss ny Gud-inkarnerad energi av Gud som blivit människa.” (St. Dionysius the Areopagite, Letter IV to Gaius)

Denna ”nya Gud-mänskliga energin” ledde till att Macarius av Antiokia fördömdes vid det tredje konciliet i Konstantinopel:

”[SESSION II]

Macarius: Jag säger att hans verksamhet är gud-mänsklig i enlighet med den helige Dionysios…

[SESSION VIII]

Den högvördige ärkebiskopen Macarius av Antiokia sade: Jag talar inte om två viljor eller två verksamheter i vår Herres Jesus Kristus inkarnerade ekonomi, utan om en enda vilja och en Gud-mänsklig verksamhet.”

Den heliga synoden sade: Då han inte instämmer i innehållet i de ortodoxa rapporterna som sändes av den högst helige påven Agatho av Rom… föreskriver vi att den högvördige [ärkebiskopen] Macarius ska resa sig från sin plats och vara skyldig att svara.” (Constantinople III, Session II Par 32 & Session VIII, Par 212)

”Det övernaturliga Ordet skulle fullständigt och helt anta den mänskliga substansen av mänskligt kött och göra samt lida alla de ting som på ett särskilt och specifikt sätt tillhör aktiviteten av hans gudomliga mänsklighet.” (St. Dionysius the Areopagite, Divine Names, Chapter 2)

”Men vi vet inte hur han från Jungfruns säd blev formad på ett annat sätt än vad som är naturligt, inte heller hur hans torra fötter, som bar den solida tyngden av hans materiella kropp, kunde vandra på vattnets instabila väsen. Inte heller förstår vi något av de andra ting som tillhör Jesus övernaturliga natur.” (St. Dionysius the Areopagite, Divine Names, Chapter 2)

GREGIORIOS AV NAZIANZOS 329-390 e.Kr.

”Sedan anklagar de oss för att införa två naturer (δύο φύσεις), som är åtskilda (ἀπηρτημένας) eller står i motsats till varandra (μαχομένας), och dela upp (μεριζόντων) det outsägliga och underbara blivandet till en (ἕνωσιν).” (St. Gregory the Theologian, Against Apollinarius, The Second Letter to Cledonius, Epistle 102)

Den grekiska termen för blivandet till en är henosis: heno = ett, och sis = tillblivelse

”För båda är ett genom föreningen (Τὰ γὰρ ἀμφότερα ἐν τῇ συγκράσει), då gudomen blivit människa och mänskligheten blivit gudomliggjord eller hur man nu bör uttrycka det.” (St. Gregory the Theologian, Letter 101 to Cledonius the Priest against Apollinarius, cited at Ephesus I and made Dogma)

”Detta är den utblottade gudomen. Detta är det antagna köttet. Detta är den nya föreningen, Gud och människa, en från båda, och de två är ett. Därför blev Gud kött genom själens förmedling, och det som var åtskilt förenades genom medlarens gemenskap, och allt samlades för alla till ett.” (St. Gregory The Theologian, Oration 2, Par 23)

”Eftersom han antog har han blivit en av de två i stället för att bli två. För båda är Gud: han som antog och det som blev antaget har kommit samman, två naturer till en (δύο φύσεις εἰς ἕν), inte två söner. Låt inte sammansättningen (σύγκρασις) förnekas.” (St. Gregory The Theologian, Oration 37)

”Han träder fram som Gud tillsammans med det han har antagit, en av två motsatser, kött och Ande (ἐκ δύο τῶν ἐναντίων, σαρκὸς καὶ Πνεύματος), där den ena gudomliggör och den andra blir gudomliggjord. O, den nya blandningen! O, den paradoxala blandningen!” (St. Gregory The Theologian, Oration 38:13)

”I det heliga skötet av den alltid jungfruliga kvinnan blev han kött – O, ofattbart under för de ringa och otroligt för de otroende – Gud blev dödlig efter att ha förenat två naturer till en (φύσεις δύο εἰς ἕν ἀγείρας).” (St. Gregory the Theologian, Carmina moralia, Poem 2 PG 37 533)

”När naturerna urskiljs fördelas även namnen i tanken (σημεῖον δέ· ἤνικα αἱ φύσεις διίσταται, ταῖς ἐπινίαις συνδιαιρεῖται καὶ τὰ ὀνόματα). Hör Paulus säga: ’Vår Herre Jesus Kristus Gud, härlighetens Fader.’ Kristus Gud, men härlighetens Fader. Även om föreningen av båda är en, är den inte det av naturen, utan av deras förening. Vad kan vara tydliga?” (St. Gregory of Nazianzus, Oration 30.8)

”Och såsom naturerna är blandade, så är också namnen, som på samma sätt genomtränger varandra genom principen av deras naturliga förening (συμφύσις).” (St. Gregory of Nazianzus, Epistle 101.7)

HIERONYMUS 342-420 e.Kr.

”Därför, eftersom det är så, visste han att han kunde och var i stånd att bli blandad och förenad i jungfruns sköte utan att korrumperas i sig själv, så att det skulle finnas en Kristus, både Gud och människa, en person och en substans (una persona, unaque substantia).” (St. Jerome, Sermon on the Assumption of the Virgin Mary, To Paula and Eustochium)

”Välsignad vare hans Gud, han som blev antagen som människa, och hans Fader som var med Ordet och som var Gud från begynnelsen. Inte så att en blev antagen som människa och en annan var Ordet som antog honom, utan att det är en och densamme som av olika skäl nu är upphöjd, nu förödmjukad och förkunnad.” (St. Jerome, Commentary on Ephesians, Book I)

”Inkarnationen, det vill säga den mänskliga natur som Gud antog från Maria… Frågar du mig hur inkarnationen och gudomligheten är ett, när jag själv inte ens vet hur jag har liv?” (St. Jerome, Homily 26)

”När vi får möjligheten att ge, låt oss då ge, inte som om det vore från vår egen substans, utan som från Kristus substans” (St. Jerome, Homily 46)

”Den katolska tron håller fast vid denna förening av gudomlighet och mänsklighet, oförväxlad och odelbar. Genom att förstå detta kan man inse den naturliga och substantiella föreningen. (naturalis atque secundum substantiam conventio unitatis), så att varken en omvandling eller en delning av någon av de två substanser accepteras.” (St. Jerome, Sermon on the Assumption of the Virgin Mary, To Paula and Eustochium)

”Om du betraktar det utifrån förnuftet och människans sinnen, skulle gudomlighet och mänskligt tillstånd aldrig kunna harmonieras. Men de harmoniserades i Kristus, och han är en från båda, Emmanuel (et unus ex ambabus Emmanuel).” (St. Jerome, Sermon on the Assumption of the Virgin Mary, To Paula and Eustochium)

I sin predikan vid Jungfru Marias upptagningsfest, riktad till Paula och Eustochium, förklarar den helige Hieronymus att föreningen mellan gudomlighet och mänsklighet var ”naturlig och substantiell” och att det var ”en person och en substans”. Han betonar att eftersom gudomens och människans substans var oupplösligt förenade utan sammanblandning, finns det endast en person. Detta visar att den ”personliga föreningen” som Hieronymus undervisar om i sina verk, samt ”antagandet av tjänarens gestalt”, inte ska förstås enbart i en prosopisk mening (en yttre roll eller skenbar förening), utan i en verklig, naturlig och substantiell mening, vilket han själv bekräftar i denna text.

Jämför följande passage:

”Du stärkte honom en kort tid för att han skulle övergå i evigheten enligt tjänarens gestalt som han antog… ’Du ska förändra hans ansikte’, det vill säga när hela människan övergick i Gud, dock med bevarandet av båda substansernas egenskaper i personens enhet.” (St. Jerome, Commentary on Job, Chapter 14)

PÅVE JULIUS I 280-352 e.Kr.

”Om han som föddes av den heliga Jungfrun kallades ’en’ och det är genom honom som ’allt har blivit till’, då finns det en enda natur. I inkarnationen hade kroppen ingen egen natur och inte heller gudomen sin egen natur, för en person är inte uppdelad i två delar. Liksom människan har en enda natur, så har också Kristus det, eftersom han blev lik människorna.” (St. Pope Julius I, Ad Dionysium, Par II)

”Hans sanna gudom är en med hans kropp och är inte delad i två naturer… Varken hela Människosonen kunde sägas ha kommit ner från himlen, eller Guds Son sägas ha blivit född av en kvinna, om han uppvisar en uppdelning i två naturer… För om man hävdar att det finns två naturer måste man tillbe den ena men inte den andra, och man döps in i den gudomliga men inte i den mänskliga. Men om vi döps in i Herrens död, bekänner vi den enda naturen hos den lidandefria gudomen och det lidande köttet.” (St. Pope Julius I, Ad Dionysium, Par III, IV, VI)

”Julius, biskop av Rom, skrev ett enda brev till en viss Dionysius om vår Herres inkarnation, vilket vid den tiden ansågs vara nyttigt mot dem som hävdade att liksom inkarnationen innebar att det fanns två personer i Kristus, så fanns där också två naturer. Men nu anses även detta vara skadligt, eftersom det ger näring åt de eutychianska och timotheanska heresierna.” (Gennadius of Massilia, Supplement to De Viris Illustribus, Chapter 2)

”Inte två söner: en sann Son som antog människan och en annan dödlig människa antagen av Gud. Utan snarare en som är unik i himlen och unik på jorden: Gud i sanning, människa i köttets gestalt, som frälser världen i sin likhet genom delaktighet i sin Ande som ges genom en ingjutelse.” (St. Pope Julius I, Epistula ad Prosdocium, Par 2, Cited in Ephesus 431, Session of 22 June, Line 54)

Detta strider mot det som påve Leo hävdar:

”Gud antog därför hela människan och förenade sig med honom och honom med sig själv.” (Pope Leo of Rome, Sermon 54 (Grillmeier, CCT, vol. II, part 1, pg. 162)

”Vid konciliet (Efesos I) upplästes vissa brev av den helige Felix, martyr, och den helige Julius, båda biskopar av Rom… Dessa, som uppgick till det heliga antalet tio, framställdes vid Efesos som lärare, rådgivare, vittnen och domare. Och detta välsignade koncilium, som höll fast vid deras lära, följde deras råd, trodde deras vittnesbörd och underkastade sig deras dom utan förhastade slutsatser, utan förutfattade meningar och utan partiskhet, fattade sitt beslut angående trons regler.” (Vincent of Lerins: Commonitory, Ch. 30, 79)

”Låt ingen förringa vår Herre Jesus Kristus suveräna och frälsande kött under förevändningen av samma väsen. För varken vi, vår synod eller någon som besitter mänskligt förnuft förkunnar eller betraktar kroppen, i sig själv, som av samma väsen som Ordet. Inte heller säger vi att vår Herre Jesus Kristus kött kom från himlen. Hans eget kött är oskiljaktigt och odelbart, och i sin förening med Guds Ord kommunicerar hans kött, som har en rationell själ (νοερῶς ψυχωθεῖσα σάρξ), i Ordets namn, han som är av samma väsen som Fadern, för det är i sanning hans kött. Därför, i föreningen mellan Ordet och hans levande och rationella kött (τὴν ἔμψυχον καὶ λογικὴν αὐτοῦ σάρκα), som en enda Son, frambär vi en enda tillbedjan. Det finns ingen åtskillnad mellan Ordet och hans kött i de gudomliga skrifterna. Snarare finns en enda natur, en enda hypostas, en enda energi, en enda person (ἀλλ’ ἔστι μία φύσις, μία ὑπόστασις, μία ἐνέργεια, ἓν πρόσωπον) – helt och hållet Gud, densamme helt och hållet människa.” (St. Pope Julius, To Those Contending the Incarnation, Cod. Vat. Gr. 1431, Maii Coll. t. VII, p. 168.)

Även Efraim av Antiokia (Amida) hänvisade till detta verk som tillhörande påve Julius:

”På samma sätt hänvisar Julius, i sitt brev till dem som ifrågasatte Ordets inkarnation (κατὰ τῆς θείας τοῦ Λόγου σαρκώσεως), till det han på annat håll kallar ’en natur av Ordet’ som ’en person’.” (Ephraim of Antioch, Cited in Photius of Constantinople, Bibliotheque, Cod. 229, PG 101, 1003)

”Leontios läste denna passage och drog därifrån slutsatsen att denna skrift tillhörde Apollinarios, vars välkända villfarelse var att förneka att Kristus hade en mänsklig själ och i stället hävda att hans gudomlighet tog dess plats. Och faktiskt kommer Julius snart att motsäga detta misstag.” (Cardinal Mai, Footnote Regarding To Those Contending the Incarnation, Maii Coll. t. VII, p. 165.)

Efraim av Antiokia (Amida) bekräftar generellt att Julius var miafysit:

”Eftersom vissa förde fram ett visst uttalande av Julius av Rom (nämligen ’en inkarnerad natur av Ordet’), visade den vise författaren att detta uttalande riktades mot Paulos av Samosata. Det förbjöd att man betraktade de två naturerna separat och individuellt, på samma sätt som det också förbjöd två hypostaser, två personer och två söner. För ’en natur’ i hänvisning till Kristus, som här bekräftades av Julius, används i betydelsen hypostas, och den motsäger varken sanningen eller står i strid med våra andra gudsbärande fäder.” (Ephraim of Antioch, Cited in Photius of Constantinople, Bibliotheque, Cod. 229, PG 101, 1024)

”Erecthius, om han hade förstått denna fras såsom Athanasios, Kyrillos och Julius gjorde, skulle ha varit mer prisvärd, men om han använde den utan deras förståelse, är det inte förvånande, för han visar själv att han var påverkad av Eutyches heresi.” (Ephraim of Antioch, Cited in Photius of Constantinople, Bibliotheque, Cod. 229, PG 101, 1002)

ERECHTHIUS AV ANTIOKIA I PISIDIEN (Femte århundradet)

”Låt därför ingen judisk gren bedra dig (för det är passande att kalla kättare så) och säga att en verkligen är född och en annan är Gud som bor i honom, som om den föddes naturer vore två. För om någon skulle våga säga detta, sätt då ensam frasen ’Emmanuel’ emot det, och han kommer att tystas av minnet av namnet som en tygel. För det finns inte två naturer (δύο φύσεις), utan Jungfrun har på ett mystiskt sätt fött Gud i köttet, efter att ha mottagit Andens uppenbarelse.” (St. Erecthius of Antioch in Pisidia, Homily on the Holy Theophany, Given At Constantinople In the Presence of St. Proclus of Constantinople (Schwartz, Codex Vaticanus gr. 1431, 28)

”De saliga fäderna har inte överlämnat till oss någon lära om två naturer, och inte heller finner vi någonstans i de gudomliga skrifterna uttrycket ’två naturer’, utan endast en ende Son, Gud Ordet, som är född av Fadern före alla tidsåldrar. Den Osynlige blev synlig för oss för att frälsa oss, inte som en och en annan, utan som en och densamme, inte såsom vissa moderna lärare säger, att en fullständig Gud bodde i en fullständig människa, utan att den fullständige Guden, genom sin vilja, blev en fullständig människa utan förändring.” (St. Erecthius of Antioch in Pisidia, Homily on the Nativity, CPG-6164, PO XIII, p.178)

”Det är tillräckligt för den fullständiga och gudomliga insikten, och vi fördömer den som säger att det finns två naturer i Guds Son.” (St. Erecthius of Antioch in Pisidia, Homily on the Nativity, CPG-6164, PO XIII, p.180)

Vissa har försökt ifrågasätta den helige Erecthius existens. Detta är dock omöjligt, då Efraim av Antiokia kände till hans existens:

”Erecthius, om han hade förstått denna fras såsom Athanasios, Kyrillos och Julius gjorde, skulle ha varit mer prisvärd; men om han använde den utan deras förståelse, är det inte förvånande. Ty han visar själv att han var påverkad av Eutyches heresi.” (Ephraim of Antioch, Cited in Photius of Constantinople, Bibliotheque, Cod. 229, PG 101, 1002)

PROCLUS AV KONSTANTINOPEL 390-446 e.Kr.

”Liksom det inte kan finnas enhet i två olika ting – om så vore fallet, då finns ingen enhet utan dualitet – så delas inte det som är ett i bemärkelsen av den perfekta förening till två.” (St. Proclus of Constantinople, Epistle 2, Tome to the Armenians, ACO IV, 2, p. 197–205, CPG–5897)

”Jag själv vet och har rätteligen lärt mig av de heliga skrifterna att det endast finns en Son, och jag tror på ett enda väsen av Guds Ord som blivit kött.” (St. Proclus of Constantinople, Epistle 2, Tome to the Armenians, ACO IV, 2, p. 197–205, CPG–5897)

”Han blev avlad utan mänsklig beblandelse och han tog gestalt (morphe)… Han som var formlös antog en form, men Treenigheten ökades inte så att den blev en fyrfaldighet. En enda förening, en enda ingång, en enda natur – inte två – en enda Sons födelse, en enhet av köttet utan någon upplösning, för han förändras inte…” (St. Proclus of Constantinople, Homily on the Virgin, Par 5)

”Formen antog en form, men Treenigheten ökades inte i antal genom detta antagande… för mänskligheten har en början, medan gudomligheten är evig och utan början. Formen antog en form, men Treenigheten blev inte en fyrenighet. Det är föreningen av två naturer och födelsen av en Son. När köttet har blivit oföränderligt förenat med Gud enligt väsen (κατ’ οὐσίαν ἀτρέπτως ἡνώθη), den väsensförenade (συνουσιωμένην ἕνωσιν) enheten av Gud och kött; födelsens välsignelse; Guds ankomst; det fördolda mysteriet, som från evighet varit dolt i Gud; förbannelsens upplösning.” (St. Proclus, Homily 3, De incarnatione domini, PG 65, 704–708, CPG–580)

”Med uttrycket ’han blev’ pekar evangelisten på den odelbara radikala enheten (hos det gudomliga subjektet). För på samma sätt som en monad inte kan delas upp i två monader (för om den kunde det, skulle den inte vara en monad, utan en diad), så kan inte heller det som är ett i sin radikala enhet delas i två.” (St. Proclus of Constantinople, Homily IV)

”Den gudomliga naturen är oskapad, men antagandet av mänsklighet är inte illusoriskt. Och han är en Son, inte uppdelad i hypostaser, för när den vördnadsvärda ekonomin har förenat två naturer i en natur, då är den ende Sonen formad.” (Proclus of Constantinople, Homily XXIII, De dogmate incarnationis [M. Breydy, Les extraits syriaques de Proclus dans l'Exposé de la foi de Jean Maron, in Parole de l'Orient 13 (1986), p. 95-100])

PÅVE FELIX I 269-374 e.Kr.

”Vi tror på Jesus Kristus, vår Herre, och bekänner hans unika person, hans unika individualitet, den unika naturen hos det inkarnerade Ordet (unic naturam Verbi incarnati) och hans utkorelse utan mänsklig säd… Han ensam är unik, och han är densamme i himlen och på jorden, både osynlig och synlig. Han är Guds Son före tidsåldrarna, och han bodde sedan i Maria när tiderna var fullbordade. Han är den unika individen, en person. Men om någon inte tror och bekänner detta, utestänger vi honom från gemenskapen.” (St. Pope Felix I, Fragment on Tractate on the Incarnation and Faith, (Spicileg. Maii, tom. III., p. 702)

”I detta fragment används uttrycket ‘en natur av det inkarnerade Ordet’, ett uttryck som även återfinns i vissa skrifter, både äkta och apokryfiska, tillskrivna Kyrillos, Athanasios, Gregorios Thaumaturgos och påven Julius, vilket Petavius utförligt behandlar i De Incarnatione, bok IV, kapitel 4, 6 och 7. Han argumenterar övertygande för att detta uttryck, när det är rätt förstått, skadar det inte den sunda läran. Efter definitionen och dekretet från Kalcedons kyrkomöte är det dock i verkligheten inte längre tillåtet att tala om en natur i Kristus i någon mening.” (Angelo Mai, Spicileg. Maii, tom. III., p. 701)

”Om Ordets människoblivande och tron, tror vi på vår Herre Jesus Kristus, född av Jungfru Maria, att han är den evige Sonen och Guds Ord, och inte en människa antagen av Gud, så att han skulle vara någon annan vid sidan av honom. För Guds Son antog inte en människa så att det skulle finnas någon annan vid sidan av honom, utan som fullkomlig Gud blev han också fullkomlig människa, iklädd kött från Jungfrun.” (St. Pope Felix of Rome, Letter to Bishop Maximus and the Clergy of Alexandria, quoted in the Council of Ephesus (Richard Price ed.), Session of 22 June, Line 54)

Detta motsäger vad påven Leo säger:

”Gud antog därför hela människan och förenade sig med honom och honom med sig själv.” (Pope Leo, Sermon 54)

Även Eutyches citerade den helige Felix tillsammans med den helige Kyrillos, den helige Athanasios, den helige Julius och den helige Gregorios Thaumaturgus som avvisade två naturer. Leo förnekade inte detta:

”Jag blev ombedd att erkänna två naturer och att fördöma dem som förnekade detta. Men jag fruktade synodens beslut och utan att vilja ta bort eller lägga till ett enda ord som stod i strid med den tro som den heliga synoden i Nicaea hade fastslagit, och med vetskap om att våra heliga och välsignade fäder och biskopar Julius, Felix, Athanasios och Gregorios avvisade uttrycket ’två naturer’.” (Eutychus, Letter to Pope Leo, Cited in Pope Leo’s Letter 21 (448 AD)

Vincent av Lérins bekräftar även att man läste den helige Felix vid Efesos år 431:

”Vid konciliet (Efesos I) upplästes vissa brev av den helige Felix, martyr, och den helige Julius, båda biskopar av Rom… Dessa, som uppgick till det heliga antalet tio, framställdes vid Efesos som lärare, rådgivare, vittnen och domare. Och detta välsignade koncilium, som höll fast vid deras lära, följde deras råd, trodde deras vittnesbörd och underkastade sig deras dom utan förhastade slutsatser, utan förutfattade meningar och utan partiskhet, fattade sitt beslut angående trons regler.” (Vincent of Lerins: Commonitory, Ch. 30, 79)

GREGORIOS AV NYSSA 335-395 e.Kr.

”Men den mänskliga naturen, som är den förstlingsfrukt som antogs, upptas av den allsmäktiga gudomligheten (man kan använda en analogi) likt en droppe vinäger som absorberas i ett omätbart hav. Den är i gudomligheten, men inte i sina egna särskilda egenskaper (ἔστι μὲν ἐν τῇ θεότητι οὐ μὴν ἐν τοῖς ἰδίοις αὐτῆς ἰδιώμασιν). På så sätt skulle en dualitet av söner (τῶν υἱῶν δυὰς) förstås och uppstå, om en viss heterogen natur (ἑτερογενής τις φύσις) med sina egna särskiljande kännetecken (ἰδιάζουσι σημείοις) identifierades i Sonens outsägliga gudomlighet såsom att vara svag, liten, förgänglig eller tidsbegränsad medan den gudomliga naturen är kraftfull, stor, oförgänglig och evig. Men eftersom alla de skillnader som observeras hos det dödliga omvandlas till gudomlighetens egenskaper (för det någon ser i Sonen är gudomlighet, vishet, kraft, helgelse och oföränderlighet), hur kan då det som är ett delas upp i en dubbel betydelse, när det inte finns någon numerisk åtskillnad (πῶς ἂν διαιρεῖτο τὸ ἓν εἰς δυϊκὴν σημασίαν, μηδεμίας διαφορᾶς τὸν ἀριθμὸν μεριζούσης)?” (St. Gregory of Nyssa, To Theophilus Against the Apollinarians, Section III, CPG-3143, PG-45, 1269-1277)

”Den Högste har inget behov av upphöjelse, men den ödmjukhet [hos den mänskliga naturen] som lyfts upp, får en höghet som den ursprungligen inte hade. Den mänskliga naturen som förenas med Herren blir ett med gudomligheten, vars upphöjdhet lyfter den från dess ödmjuka tillstånd.” (St. Gregory of Nyssa, Against Apollinarius)

Helige Gregorios av Nyssa säger att det skulle finnas två söner om det efter föreningen fanns en annan ”heterogen” mänsklig natur med sina egna mänskliga egenskaper, uppräknad tillsammans med den gudomliga naturen och dess gudomliga egenskaper. Detta utgör ett direkt problem i mötet med den kalcedoniska teologin:

”Och låt oss fromt bekänna ’två’ i Kristus med hänsyn till principen om naturlig heterogenitet, det vill säga skillnaden mellan de naturer av vilka han består, naturer som bevaras även efter föreningen.” (Maximus, Letter 13)

”Varför blir vi falskeligen anklagade för att dela upp vår tros föremål i ’två Kristusar’? Den mänskliga naturen förblir inte inom sina egna gränser och egenskaper, utan lyfts upp mot det som är överlägset och förhärligande. Konceptualisering (θεωρία) av köttets och gudomlighetens egenskaper förblir odelad tills var och en av dem betraktas i sig själv (ἕως ἂν ἑαυτοῦ θεωρῆται τούτων ἕκαστερον). Ordet var i begynnelsen hos Gud, men människan var underkastad dödens prövning. Den mänskliga naturen var inte från evighet, och den gudomliga naturen var inte dödlig. Och alla andra egenskaper betraktas på samma sätt (καὶ τὰ ἄλλα πάντα κατὰ τὸν αὐτὸν θεωρεῖται τρόπον). Dessa egenskaper tycks inte längre tillhöra någon av naturerna genom en uppdelning, utan den förgängliga naturen, genom sin förening med den gudomliga, har gjorts ny i överensstämmelse med den natur som överskuggar den. Som om man skulle säga att en droppe vinäger, blandad med havet, genom sammanblandningen blir hav.” (St. Gregory of Nyssa, Against Eunomius Book 5.5, PG 45 705, (CPG–3135)

”Hans gudomliga natur kan däremot inte begränsas av ett namn, men de två elementen blev ett genom sammanfogningen (ἐν δὲ τὰ δύο διὰ τῆς ἀνακράσεως γέγονε), så att Gud genom det mänskliga elementet till och med får ett namn… Återigen, hur underbart gudomligheten blandas med den mänskliga naturen, blir ett med den och är den… Men såsom det är, har den Högste ödmjukat sig själv för föreningens skull med vår naturs ringhet. När han väl hade förenats med tjänarens gestalt, som han antog, och därigenom blivit ett med den, gjorde han tjänarens lidanden till sina egna.” (St. Gregory of Nyssa, Against Apollinarius)

”Den sanna Visheten bodde inte i en annans byggnad, utan byggde själv denna boning av jungfruns kropp. Här tillägger han dock i sitt resonemang det som av båda har blivit ett – jag menar av huset och av Visheten som byggde huset, det vill säga av Människoblivandet och av Gudomligheten.” (St. Gregory of Nyssa, Against Eunomius, Book 3)

”Liksom elden syns på en lampa, där den tar fäste på det underliggande materialet, och förnuftet kan skilja mellan elden som vilar på materialet och materialet som tänder elden, men i handling kan dessa inte skiljas åt – eftersom lågan inte kan visas för sig själv, skild från materialet, utan båda tillsammans är ett – så får ingen, jag ber, fästa sig vid det förgängliga hos elden i denna liknelse. I stället bör man endast ta till sig det som är passande i bilden och bortse från det som inte motsvarar verkligheten. På samma sätt som vi ser lågan fast vid materialet men inte instängd i det, vad hindrar oss då från att förstå en sorts förening och närhet mellan den gudomliga naturen och den mänskliga?” (St. Gregory of Nyssa, Catechetical Discourses)

”Om det gudomliga verkligen är i det mänskliga, och det odödliga har trätt in i det dödliga, och det kraftfulla har trätt in i det svaga, och det oföränderliga och oförgängliga har trätt in i det förgängliga och föränderliga – om det hade varit tillåtet för det dödliga att förbli dödligt (ἐφήκεν ἐπιμένειν τὸ θνητὸν τῷ θνητῷ), eller det förgängliga att förbli förgängligt, och om allt annat på samma sätt hade förblivit som det var (καὶ τὰ ἄλλα τοῖς ἄλλοις), då skulle det vara rimligt att dra slutsatsen att det finns en dualitet i Guds Son (δυάδα τῷ υἱῷ τοῦ θεοῦ), eftersom de motsatta naturerna skulle var och en kunna särskiljas och uppräknas som separata i sig själva (κατὰ τὸ ἐναντίον θεωρουμένων ἑκάτερον ἰδιαζόντος ἐφ' ἑαυτοῦ ἀριθμῶν). Men om det dödliga blev odödligt genom att ha trätt in i det odödliga, och om det förgängliga blev omvandlat till oförgängligt, och om allt annat på samma sätt blev omvandlat till det odödliga och gudomliga – vilken grund återstår då för dem som vill dela den enfödde i en dubbel distinktion?” (St. Gregory of Nyssa, To Theophilus Against the Apollinarians, Section II, CPG-3143, PG-45, 1269-1277)

”Överallt där aposteln Paulus förkunnar sammanblandningen av det mänskliga med det gudomliga, bevarar han samtidigt åtskillnaden mellan de två, så att den mänskliga svagheten genom sin förening med det oförgängliga förändras till det bättre, och den gudomliga kraften inte förminskas genom sin förening med den ödmjuka naturen… Och för att ingen ska tillskriva korsets lidande till den oförgängliga naturen, förtydligar han detta på andra sätt och kallar honom medlare mellan Gud och människor och både människa och Gud. Genom att applicera dessa två namn till den ende (ἵνα ἐκ τοῦ τὰ δύο περὶ τὸ ἓν λέγεσθαι) skulle en lämplig förståelse formas om var och en, nämligen om det gudomligas odödlighet och människans frälsande lidande. Så länge det finns en separation i tanken (τῆς οὖν ἐννοίας) mellan det som i kärlek till oss har förenats men delats i tanken, (τῷ δὲ λόγῳ διακρινόμενον), använder han de högre namnen när han förkunnar det som är högre och övergår allt förstånd.” (St. Gregory of Nyssa, Against Eunomius, Book 3, Book IV in PG, Volume 4, GNO II: 138-139 Jaeger, CPG-3135)

NEMESIUS AV EMESA 335-395 e.Kr.

”Porfyrios skriver ordagrant följande: ’Därför bör det inte vara oacceptabelt att det kan ske att en substans antas för att fullkomna en annan substans och bli en del av substansen på så sätt att den förblir i sin egen natur och fullkomnar en annan substans och blir ett med den andra…’ Porfyrios ord stänger tydligt munnarna på dem som skulle invända mot möjligheten av föreningen mellan Gud och människa.” (Nemesius of Emesa, De natura hominis)

THEOPHILUS AV ALEXANDRIA 384-412 e.Kr.

”Vi bör tro att han samtidigt förblir präst och offer, att han är både den som offrar och den som blir offrad och att han tar emot och utdelas. För vi får inte dela den gudomliga och oskiljbara men samtidigt oförväxlade föreningen av en av den ärorika Treenigheten i två personer.” (St. Theophilus of Alexandria, Homily on the Mystical Supper, (PG 77. 1016C-1029B)

Den helige Theophilos fördömer uttryck som skiljer mellan ”den ene” och ”den andre” i Kristus gärningar, då detta skulle innebära en uppdelning i två personer.

”Varje natur utför det som är dess eget i samverkan med den andra: Ordet utför det som tillhör Ordet, medan köttet utför det som tillhör köttet. Den ene utför strålande underverk, den andre uthärdar våldsamma handlingar.” (Pope Leo, Tome of Leo, Canonized at Chalcedon)

”’Ordet’, säger han, ’blev kött och tog sin boning ibland oss’. Men boningen är en sak, och den som bor där är en annan.” (Flavian of Constantinople, Letter to Pope Leo)

”Den levande och verksamme Guds Ord ordnade universum i en harmonisk ordning. Han kom inte till oss genom att anta en kropp skapad i himlen, utan han accepterade vår naturs svaghet av de skäl jag har förklarat. Men redan när han ännu var ett spädbarn, kastade han fienden och hans följe i förvirring, eftersom han drog magerna till omvändelse och fick dem att ignorera kungen som hade sänt dem.” (St. Theophilus of Alexandria, Sixth Festal Letter, ACO I. 1. 2. 41-2)

Denna utsaga står i direkt motsättning till de två ”han” som påve Leo använder i hänvisning till samma mager:

”Han som Herodes förrädiskt försöker förgöra är som vi själva i vårt tidigaste stadium [ett mänskligt spädbarn], men han som magierna med glädje tillber på sina knän är alltings Herre.” (Pope Leo, Letter 28, Tome of Leo)

JUSTINUS MARTYREN 100-165 e.Kr.

”Genom de två fåglarna betecknas Kristus, både död som människa och levande som Gud… Men de två rymde den enda gudomliga ekonomin i hans människoblivande (Οἱ δὲ δύο τὴν μίαν περιέιχον τοῦ ἐνανθρωπήσαντος θεοῦ οἰκονομίαν).” (St. Justin Martyr, Fragments from the Lost Writings of Justin, Fragment X, 10A, 10D, Cod. Coislin. 5.)

Den helige Justinus Martyren påpekar att de två fåglarna representerar den ende Gudens inkarnationsekonomi. Se hur den helige Kyrillos vidareutvecklar denna teologi till försvar för sin miafysitiska/hypostatiska formel:

”Även om det står att det fanns två fåglar, säger vi inte att vi därigenom förstår Kristus som två. Denna sak leder oss till en lärd och nödvändig betraktelse. För den Enfödde, även om han var Gud till sin natur, bar köttet från den heliga Jungfrun och var sannerligen sammansatt, så att säga, av två, varmed jag menar hans himmelska natur och hans mänskliga natur, på ett outsägligt och ofattbart sätt. Ändå är Herren Jesus Kristus en. Berättelsen om dessa två fåglar åskådliggör alltså sammanfogandet av de två till en.” (St. Cyril, Glaphyra on the Pentateuch)

MARIUS MERCATOR 390-451 e.Kr.

”Hela denna natur är Guds Son, från Gud Ordet och människa, med en förnuftig själ och en fast och fullkomlig kropp. Och dessa tre substanser [gudomlighet, kropp och själ] är redan en enda substans och även en enda person… Vad är denna dualitet av naturer? Vad är denna mångfald av substanser som på ett stort och gudlöst sätt förkunnas i en och samma Herre Kristus? Ska vi alltså höra att det finns två Kristusar och att det finns två olika Guds söner?” (St. Marius Mercator, Refutatio Theodoriani Symboli, PL48 1047C-1048B)

”Vi bekänner Kristus som Gud från evighet, Ordet tillsammans med Fadern, som blev kött, det vill säga blev människa med en förnuftig själ och kropp, medan han förblev oföränderlig och oförvandlad tillsammans med Fadern och den helige Anden. Han är en gudomlig natur, helt och odelbart distinkt från sitt kött och sin förnuftiga själ, såsom vi har sagt, och han ska inte kallas tvåfaldig eller trefaldig. För inte heller kan en vanlig människa som är sammansatt av en förnuftig själ och kropp någonsin kallas tvåfaldig eller trefaldig. Snarare är hon i sin enhetliga existens en och densamma i sin substans. Således är den outsägliga gudomliga majestäteten hos Guds Son, tillsammans med hans antagna förnuftiga själ och fullkomliga kropp, en substans och en person.” (St. Marius Mercator, Nestori blasphemiarum capitula XII, Dissertation and Appendix to the Refutation of the Twelfth Anathema of Nestorius, PL48: 923-924)

JOHANNES CASSIANUS 360-435 e.Kr.

”Om det är så, visa oss i denna syn som aposteln såg, hur mycket som är kött och hur mycket som är Gud. För jag kan här inte skilja det ena från det andra. Jag ser det outsägliga ljuset, jag ser den obeskrivliga härligheten, jag ser strålglansen som den mänskliga svagheten inte kan uthärda, och bortom vad dödliga ögon kan bära, ser jag Guds härlighet lysa med ett obegripligt ljus. Vad är denna uppdelning, vad är denna åtskillnad? I rösten hör vi Jesus, i majestätet ser vi Gud. Vad annat kan vi då göra än att tro att Gud och Jesus existerar i en och samma substans (ut in una eademque substantia)?” (St. John Cassian, On the Incarnation Against Nestorius, Book III)

”Förstå därför utan tvivel att Kristus är Gud, och där du ser att Kristus och Guds substans är fullständigt oskiljbar, inse också att personen är oskiljbar.” (St. John Cassian, On the Incarnation Against Nestorius, Book III)

”Och således blir Ordet och köttet ett i varandra (in alterutrum unum fit Verbum et caro) så att båda substanserna förblir i sina fullkomligheter och, utan att förlora sina egna egenskaper, kan ha gemenskap i den gudomliga mänskligheten och delaktighet i den mänskliga gudomligheten.” (St. John Cassian, On the Incarnation, Book I)

”Uppslukad av den gudomliga majestätens kraft, så att kroppens svaghet förtärs, återstår inget i kroppen av vilket köttets svaghet kan kännas igen. Och därigenom blev det som tidigare hade varit av dubbel natur (prius substantiae duplicis), av en enda kraft (virtutis unius). För det råder ingen tvekan om att Kristus, som blev korsfäst i vår svaghet, lever helt och hållet genom den gudomliga majestätens kraft.” (St. John Cassian, On the Incarnation, Book III)

”Och således, förenade genom Kristus och Guds Ords inkarnationsmysterium, blev Kristus och Guds Ord en enda Guds Son från båda verkligheterna.” (St. John Cassian, On the Incarnation, Book IV)

KYRILLOS AV JERUSALEM 313-386 e.Kr.

”Han var begynnelsen, och han som var utan begynnelse blev frambringad. Nu hade mänskligheten en begynnelse, men gudomen hade ingen begynnelse och var utan form. Och ingen tillökning skedde i Treenigheten på ett sådant sätt att Treenigheten, som består av Tre, blev Fyra. En församling (σύνοδος) trädde in – en som var av två naturer, och en Son blev frambringad, en enhet av köttet utan någon förminskning. Men köttets och Guds enhet är ett mottagande av en Natur… En ogenomtränglig hemlighet är den natur som upphävde förbannelsen och tillintetgjorde dödens dom.” (St. Cyril of Jerusalem, Oration on the Dormition of Blessed Mary, CPG-3603, [cod. London. Brit. Libr. Or. 6784, s. x-xi, Brit. Mus. MS. Oriental, No. 6784])

”Visa både hans gudomlighet och hans mänsklighet genom de tydliga tecknen i hans gärningar. Han utförde underverk och visade därigenom sin dubbla energi (ἐνέργειαν): Han led som människa, men verkade som Gud. För han är inte en och en annan, även om handlingarna utförs på olika sätt i det ena och på ett annat sätt i det andra.” (St. Cyril of Jerusalem, Fragment I, Sermon on Water into Wine; On Revealing His Divinity)

Detta står i direkt motsättning till den kalkedonensiska positionen om dyoenergism:

”För varje natur utför det som är kännetecknande för den i samverkan med den andra: Ordet utför det som tillhör Ordet, medan köttet utför det som tillhör köttet. Den ena utför lysande underverk, den andra uthärdar våldshandlingar.” (Pope Leo, Tome of Leo, Canonized at Chalcedon)

”’Ordet’, säger han, ’blev kött och tog sin boning ibland oss.’ Men boningen är en sak, och den som bor där är en annan.” (Flavian of Constantinople, Letter to Pope Leo)

DIDYMOS DEN BLINDE 313-398 e.Kr.

”Som den ende naturlige Sonen av Gud från båda [naturerna] (Υἱὸς οὖν φυσικὸς τοῦ Θεοῦ κατὰ τὸ ἐξ ἀμφοῖν) uppenbarades han inte vid någon annan tidpunkt eller i sin gudomlighet, utan när han var i köttet, frambar han böner genom köttet och för köttets skull, såsom en som vördar, det vill säga han som var utan synd uppreste böner till Fadern för syndare…” (St. Didymus the Blind, De Trinitate, Book 3, Chapter 21, PG 39 916)

”Fjärde punkten: De framlägger, med en obehärskad tunga, det uttalande som Petrus sade i Apostlagärningarna: ’Därför ska hela Israels hus veta med visshet att Gud har gjort honom både till Herre och Messias, denne Jesus som ni korsfäste.’ Och de säger att detta inte är skrivet om Guds Ords gudomliga och ofattbara väsen, han som var i begynnelsen och var hos Gud och inte ansåg jämlikheten med Gud vara något att ta åt sig, utan om honom som föddes av Maria. Därför, genom att ange hans outsägliga försyn med en viss mental förståelse och undvika hädelsen mot hans gudom, tror vi inte att Sonen från Fadern är en och att den som blev kött och korsfäst är en annan – för gudomen kan aldrig skiljas från sig själv eller förändras. Aposteln tänkte nämligen inte på två när han sade: ”Kristus led för oss i köttet.” (St. Didymus the Blind, De Trinitate, Book 3, Chapter 6, PG 39 841, 844)

Helige Didymos fördömer dem som talar om två genom att använda uttrycken ”en och en annan” angående Ordet och den som föddes av Maria. Detta står i direkt motsättning till de kalcedonska fäderna:

”Det är dock till stor hjälp för vår förståelse att även om Skaparen är en sak och skapelsen en annan, den oföränderliga gudomligheten en sak och det lidande köttet en annan.” (Pope Leo, Sermon 62)

”Vi erkänner den oupplösliga föreningen mellan Ordet och köttet … Men att det [Ordet] inte var synligt för människans öga innebär inte att det inte var ingjutet i den som föddes.” (Pope Leo, Sermon 29)

”Ordet utför det som tillhör Ordet, medan köttet utför det som tillhör köttet. Det ena utför strålande mirakel, det andra uthärdar våldshandlingar.” (Pope Leo, Tome of Leo, Letter 28)

”’Ordet,’ säger han, ’blev kött och tog sin boning bland oss.’ Men boningen är en sak, och den som bor där en annan.” (Flavian of Constantinople, Letter to Pope Leo)

Med avseende på mänskligheten sägs den inte längre ’bo i Gud’ (οὐκέτι δὲ ὡς ἐπὶ τοῦ ἀνθρώπου εἶπεν τὸ κατοικοῦν ἐν τῷ θεῷ), så att den enkle och osammansatte Guden inte skulle uppfattas som sammansatt (ἵνα μὴ σύνθετος νομιωθῇ ὁ ἀσύνθετος θεός).” (St. Didymus the Blind, De Trinitate, Book 2, Chapter 2, PG 39, 457)

Detta är en direkt motbevisning av den nykalcedoniska läran om enhypostatisering.

”I sin pre-eviga hypostas [ὑποστάσει] beredde han åt sig kött från den heliga jungfrun, så att hypostasen, som tidigare var enkel, skulle tjäna som hypostas för köttet och bli den sammansatta hypostasen av Guds Ord [ὥστε αὐτὴν χρηματίσαι τῇ σαρκὶ ὑπόστασιν τὴν τοῦ θεοῦ λόγου ὑπόστασιν καὶ σύνθετον γενέσθαι].” (John of Damascus, The Fount of Knowledge III, Expositio Fidei, Book III, Caput VII (CPG-8043)

AMBROSIUS AV MILANO 339-397 e.Kr.

”Därför, såsom jag sade ovan, eftersom han hade föreslagit en dubbel substans i Kristus, så att du kan förstå både gudomligheten och köttet.” (St. Ambrose of Milan, On the Faith, Book III, Chapter 10)

”Honom som den helige profeten David beskriver som en jätte eftersom den dubbla och tvåfaldiga natur är en, delaktig i både gudom och kropp (o quod biformis geminaeque naturae unus sit, consors divinitatis et corporis)… även om Gud alltid var evig antog han inkarnationens sakrament, inte som delad, utan som en, eftersom båda är ett.” (St. Ambrose, Incarnationis Dominicae Sacramento, Book 1, Chapter 5, Par 35)

”Därför, låt oss tro att Kristus är både Gud och människa: en i vardera, inte en och en annan. Till honom är fienderna underkastade av Fadern, inte på grund av en svaghet i hans makt, utan på grund av den naturliga enheten (unitatem naturae); för i den ene verkar den andre.” (St. Ambrose, Commentary on the Gospel of Luke, Book X, Chapter 3)

”När han hade blivit smord av Josef och låg begravd i dennes grav, öppnade han själv genom en ny slags verkan, trots att han var död, de dödas gravar… Hans kropp var då i graven, men hans makt verkade från himlen.” (St. Ambrose of Milan, The Sacrament of the Incarnation of our Lord, Chapter 5.40)

”Låt den tvåfaldiga substansen träda ut från sin kammare, den kungliga salen av blygsamhet, ivrig att löpa sin väg.” (St. Ambrose of Milan, Veni, redemptor gentium, Par 4)

Uttrycket ”tvåfaldig substans” är det latinska sättet att uttrycka ”sammansatt natur”, vilket bäst förklaras för oss genom den latinske poeten Aurelius Prudentius Clemens:

”Men medan den tvåfaldiga substansen [hos människan] ännu är en, må den förbli medveten om sin Skapare och må den ödmjukt tillbe honom.” (Aurelius Prudentius Clemens, Poems)

Aurelius visar här hur föreningen av kropp och själ utgör människans tvåfaldiga substans.

”För oss dog Kristus, för oss uppstod Kristus som Gud; i döden är han människa, hans natur är tvåfaldig.” (Aurelius Prudentius Clemens, Poems, Discourse of the Martyr St. Romanus Against the Pagans)

Även den helige Johannes Chrysostomos bekräftar detta:

”Detta mänskliga liv är tvåfaldigt, då det består av två substanser.” (St. John Chrysostom, De Prophetarium Obscuritate Homiliae, II)

”Detta levande väsen, människan, är tvåfaldigt, då det är sammansatt av två substanser.” (St. John Chrysostom, De Prophetarium Obscuritate Homiliae, II)

EPIFANIOS AV SALAMIS 310-403 e.Kr.

”Han bodde inte i någon annan fullkomlig varelse… Gud, samme människa, utan sammanblandning, men som sammanblandade de två till ett (ἀλλὰ τὰ δύο κεράσας εἰς ἓν)… Han är Herren Gud som sitter på Faderns högra sida, som inte lade köttet åt sidan, utan som förenade allt till ett.” (St. Epiphanius of Salamis, Ancoratus, Par 80, PG 43 168 (CPG-3744))

”I sin fullkomliga mänskliga natur, i vilken han har förenat allt i ett, och som en enda andlig fullkomlighet… Människonaturen är inte skild från Gudomen, om vi förstår var och en på rätt sätt och ser helheten i kombination som en enda person och en enda fullkomlighet.” (St. Epiphanius of Salamis, Panarion)

Jämför detta med Flavianus av Konstantinopel som säger att Ordet bodde i en annan eftersom det inte finns ”en”:

”’Ordet,’ säger han, ’blev kött och tog sin boning ibland oss.’ Men att bo är en sak, och den som bor är en annan. Jag säger inte ’en och en annan’ som om det vore två personer, utan ”olika och olika” som i två naturer… Om alltså det som inte kan lida tillhör gudomligheten, och lidandet finns i mänskligheten, vem av dem som rätt uppfattar detta skulle då säga att det finns en, när det i honom finns två naturer?” (Flavian of Constantinople, Letter to Pope Leo)

”Ordet blev kött utan att genomgå förändring, genom den Helige Ande, och tog på sig en mänsklig kropp och en förnuftig själ, samt alla mänskliga egenskaper, men utan synd. Inte som om han tog sin boning i någon människa (οὐχ ὡς ἐν ἀνθρώπῳ τινὶ ἐνῳκήσας), utan han själv, den fullständige och hela gudomlige Logos, blev helt och fullt människa, utan att förändra sin mänsklighet. Inte som två existenser (οὐχὶ δύο ὑπάρχων), utan en och samme konung, en Kristus, en Herre, gudomlig och mänsklig (εἷς Κύριος θεότητι καὶ ἀνθρωπότητι).” (St. Epiphanius of Salamis, Greek Anaphora, CPG-3797)

”Ordet blev kött men genomgick ingen förändring och omvandlade inte sin gudom till mänsklighet, utan [Ordet blev kött] genom att förena sin egen enda heliga fullkomlighet och gudomlighet.” (St. Epiphanius of Salamis, Second Creed for the Church in Pamphylia)

“Och återigen, Kristus fullbordade sin fullkomliga uppståndelse helt och hållet, i samma gudomlighet, samma själ, samma heliga kropp, och förenade sedan hela sin person i en andlig enhet, en enhet i gudomligheten, en enda bestämmelse, en enda fullhet.” (St. Epiphanius of Salamis, Panarion, Arians)

”Hur kan då den som steg ner från himlen vara densamme som den som steg upp? Detta är menat att visa att Ordet som har kommit inte är från jorden, utan har stigit ner från höjden, eftersom han blev människa i köttet – inte genom en mans säd, utan genom att skapa sin fullständiga mänskliga natur av ande och kött. Och för att visa enheten i föreningen mellan Ordet och hans mänsklighet, sade han att den som kom från höjden har stigit upp i gudomlighetens fullkomlighet.” (St. Epiphanius of Salamis, Panarion, Noetians)

MARKUS ASKETEN 390-446 e.Kr.

”Jag kan tro att även du är i stånd att förstå Kristus natur.” (St. Mark the Ascetic, On the Incarnation against Nestorius)

”Den som tror detta håller sedan Kristus bud och ställer inga nyfikna frågor om hans natur. Detta lär vi oss av den helige Paulus, då vi med säkerhet vet att ingen som ställer nyfikna frågor om Kristus natur håller hans bud." (St. Mark the Ascetic, On the Incarnation against Nestorius)

”Tro därför, i enlighet med vad Skriften säger, att han kom i köttet, inte att köttet kom; att han blev trött i köttet, inte att köttet blev trött; att han led i köttet, inte att köttet led; att han dog i köttet, inte att köttet dog… Och i allmänhet, när Skriften talar om honom kroppsligt, kan du inte visa att den talar om köttet som en del av helheten, utan snarare som en enhet. Han gjorde köttets gärningar till sina egna. För Skriften säger: Kristus blev född, Kristus botade, Kristus åt, Kristus sov… Ingenstans står det: ’hans mänsklighet led något’ eller ’Gud Ordet gjorde något’. Överallt i Skriften står det snarare att han tillägnade sig köttets gärningar som sina egna, inte bara här på jorden i nuet, utan också i himlen för evigt.” (St. Mark the Ascetic, On the Incarnation against Nestorius)

”Som en följd av detta blev Kristus, sammansatt av båda naturerna, medlare mellan Gud och mänskligheten.” (St. Mark the Ascetic, On the Incarnation against Nestorius)

Återigen står den helige Markus Munken i tydlig opposition till den dyoenergistiska passagen från Tomos, där det uttrycks att ”köttet led och Ordet utförde mirakler” – en formulering som är oförenlig med den helige Markus kristologi.

”Varje natur utför det som tillhör den, i samverkan med den andra: Ordet utför det som tillhör Ordet, medan köttet utför det som tillhör köttet. Den ena utför strålande mirakler, den andra uthärdar våldshandlingar.” (Pope Leo, Tome of Leo)

EFRAIM SYRIERN 306-370 e.Kr.

”Därför, enligt Davids vittnesbörd och vår Herres bekräftelse, Davids son, om denne Davids son och om denne Davids Herre – finns det då två Messias eller två naturer? För om han i vissa avseenden är Davids son och i andra avseenden Davids Herre, är det då inte tydligt att de två naturerna förenas och sammanblandas till ett, så att han i förhållande till sin mänsklighet är Messias och i förhållande till sin gudom är Herre?” (St. Ephrem the Syrian, Refutations of Mani, Marcion and Bardaisan. Transcribed from the Palimpsest B.M. Add. 14623 by the late C. W. MITCHELL, M.A., C.F., volume 2 (1921). Against Marcion II.)

”Även om din natur är en enda, är förklaringarna många.” (St. Ephrem the Syrian, Hymns on Faith 10)

”Han blandade naturerna som färgpigment, och en avbild kom till: Gud-människan!” (St. Ephrem the Syrian, Hymns on Nativity 8.2)

”Den natur som inte kunde vidröras, blev med sina händer bunden och fjättrad, med sina fötter genomborrad och upplyft. Han själv, av sin egen vilja, antog kropp för dem som grep honom.” (St. Ephrem, Hymns on the Nativity, Hymn 2)

RABBULA AV EDESSA 350-436 e.Kr.

”De vidhåller inte att mänskligheten förenades med Guds Ord enligt väsen eller existens, utan genom någon form av god vilja, som om den gudomliga naturen inte kunde ta emot en annan föreningsform på grund av sin obegränsade natur.” (St. Rabbula of Edessa, Letter to St. Cyril of Alexandria, Letter 73)

”Uppdelningen av naturerna oroar mig mycket, särskilt efter föreningen.” (St. Rabbula of Edessa, Letter to Andrew of Samosata)

Artiklar