Tro och gärningar

När du har blivit återfödd genom dopets vatten, visa genom dina goda handlingar att du liknar den Fader som har fött dig på nytt. Nu när du känner till Gud, visa honom den ära som en fader förtjänar. Att hedra honom innebär att du lever i enlighet med hans vilja. Guds vilja är att du lever ett liv där du inte har någon del i mord eller äktenskapsbrott, där du undviker hat och girighet, där du avstår från ilska, högmod och skrytsamhet, där du föraktar avundsjuka, och där du anser alla dessa beteenden som fullständigt olämpliga för dig.

(Recognitions book VI Chapter 10)

Se till, mina kära, att inte hans många välgärningar blir till en dom för oss alla, om vi inte lever ett liv som är värdigt honom och i endräkt gör det som är gott och välbehagligt inför honom. För han säger någonstans: Herrens Ande är en lykta, som genomlyser hjärtats innandömen. Låt oss fatta hur nära han är och att ingenting av våra tankar och planer är dolt för honom. Det är alltså tillbörligt att vi inte viker av från hans vilja.

(De apostoliska fäderna s.46-47)

Låt oss alltså nalkas honom med ett helgat hjärta, lyfta upp rena och obefläckade händer till honom och älska vår gode och barmhärtige Fader, som har gjort oss till utvald del åt sig. [...] Då vi alltså är en helig del, så bör vi göra allt som hör till helgelsen och fly förtal, orena och okyska famntag, dryckenskap och upprorsande, motbjudande begärelser, skändlig otukt och vidrigt övermod. Ty det heter: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han sin nåd. Låt oss alltså hålla oss till dem som har fått nåd av Gud. Låt oss klä oss i endräkt, vara ödmjuka och återhållsamma, fjärran från allt skvaller och förtal, så att vi visar oss rättfärdiga genom gärningar och inte genom ord.

(De apostoliska fäderna s.51)

Alla blev de ärade och upphöjda men inte genom sig själva eller sina gärningar eller genom rättfärdighet som de övat, utan genom hans vilja. Och vi, som genom hans vilja har blivit kallade i Kristus Jesus, blir inte rättfärdiggjorda genom oss själva, genom vår vishet eller vårt förstånd, genom fromhet eller gärningar, som vi utfört med rent hjärta, utan genom tron, genom vilken den allsmäktige Gud i alla tider har rättfärdiggjort alla. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. Vad skall vi då göra, mina bröder? Skall vi sluta upp med att göra det goda och överge kärleken? Måtte Herren aldrig låta nå got sådant hända oss. Låt oss i stället skynda oss att uthålligt och villigt utföra alla goda gärningar. Alltings Skapare och Härskare gläder sig ju själv över sina verk.[...] Vi ser att alla de rättfärdiga smyckade sig med goda gärningar och att Herren själv smyckade sig med goda verk och gladdes. Då vi har denna förebild, så låt oss utan tvekan följa hans vilja och av all vår kraft göra rättfärdiga gärningar. Den gode arbetaren tar frimodigt emot brödet för sitt arbete, men den tröge och late vågar inte se sin arbetsgivare i ögonen. Vi måste alltså vara villiga att göra gott, ty allt kommer från honom. Han manar oss: Se, Herren kommer, och hans lön går framför honom, för att löna var och en efter hans gärningar.(Ps 62:13; Ords 24:12; Jes 40:10; 62:11). Han förmanar alltså oss, som av fullt hjärta tror på honom, att inte vara tröga eller lata i något gott verk. Låt honom bli vår berömmelse och frimodighet. Låt oss lyda hans vilja.[...] Hur sälla och underbara är inte Guds gåvor, mina kära. Liv i odödlighet, glans i rättfärdighet, sanning med frimodighet, tro i f förtröstan, återhållsamhet med helgelse; och detta kan vi nu fatta. Vad är det nu som bereds åt dem som håller ut? Tidsåldrarnas skapare och fader, den Allhelige, känner själv dess storhet och skönhet. Låt oss alltså kämpa för att bli räknade bland dem som håller ut, för att vi skall få del av de utlovade gåvorna. Hur skall detta ske, mina vänner? Om vårt sinne är fast och troget riktat mot Gud, om vi söker det som är välbehagligt och angenämt för honom, om vi gör det som svarar mot hans otadliga vilja, följer sanningens väg och kastar ifrån oss all orättfärdighet och ondska, girighet, tvister, dåliga seder och svek, skvaller och förtal, hat mot Gud, övermod och stortalighet, tomt skryt och ogästvänlighet. Ty de som gör sådant är förhatliga för Gud, och inte blott de som gör det utan också de som gillar när andra gör det.

(De apostoliska fäderna s.52-54)

Detta är alltså vår gengäld, att vi bekänner honom genom vilken vi blivit frälsta. Men hur skall vi bekänna honom? Genom att göra vad han säger och inte vara olydiga mot hans bud, inte endast ära honom med läpparna utan av allt hjärta och av allt förstånd. Han säger ju hos Jesaja: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Låt oss inte bara kalla honom Herre. Det skall inte rädda oss. Han säger: Inte alla som säger "Herre, herre" till mig skall bli räddade utan den som handlar rättfärdigt. Låt oss därför, bröder, bekänna honom med gärningarna, genom att älska varandra, genom att inte begå otukt, inte heller förtala varandra eller förivra oss, utan vara behärskade, barmhärtiga och goda. Och vi är skyldiga att lida med varandra och att inte vara giriga. Med sådana gärningar bekänner vi honom men inte med motsatsen.

(De apostoliska fäderna s.142)

Ty om vi gör Kristi vilja, skall vi finna vila. Annars kommer ingenting att frälsa oss från det eviga straffet om vi är olydiga mot hans bud. Skriften säger också hos Hesekiel: Även om Noa och Job och Daniel trädde upp, så skall de inte kunna rädda sina barn från fångenskapen. Men om inte ens så rättfärdiga män kan rädda sina barn genom sina rättfärdiga gärningar, hur skall vi då kunna hoppas att få gå in i Guds rike om vi inte har bevarat dopet rent och obefläckat? Eller vem skall föra vår talan om det inte visar sig att vi har fromma och rättfärdiga gärningar?

(De apostoliska fäderna s.144)

Vi skall inte bara se ut som om vi trodde och vara uppmärksamma när vi förmanas av presbytererna, utan även när vi har gått hem skall vi tänka på Herrens bud och inte dras åt annat håll av världens lustar utan ofta komma samman och försöka göra framsteg i Herrens bud för att vi alla i ett och samma sinne skall bli församlade till livet. Herren sade: Jag kommer för att samla alla folk, stammar och tungomål. Det innebär hans uppenbarelses dag, då han skall komma och rädda oss, var och en efter hans gärningar. Och de trolösa skall få se hans härlighet och makt. De skall bli bestörta när de får se väldet över världen i Jesu händer, och de skall säga: "Ve oss att det var du, och vi visste det inte och lydde inte presbytererna som förkunnade frälsning för oss."

(De apostoliska fäderna s.150-151)

Bröder och systrar, jag förmanar er, såsom sanningens Gud vill, att lägga märke till vad jag har skrivit, så att ni kan rädda både er själva och den som läser upp detta för er. Ty som lön begär jag av er att ni av allt hjärta gör bot och skaffar er räddning och liv. När vi gör det sätter vi upp ett mål för alla de unga, som gärna vill lägga sig vinn om fromhet och få del av Guds godhet. Vi skall inte ta illa upp eller bli retade om vi var ovisa, när någon för manar oss och omvänder oss från orättfärdigheten till rättfärdigheten. Ty en del ont som vi gör märker vi inte på grund av den otro och tvehågsenhet som bor i våra bröst, och vårt förstånd är förmörkat genom de tomma begären. Låt oss alltså leva rätt färdigt för att till sist bli räddade. Saliga är de som lyder dessa föreskrifter: Även om de en liten tid skulle få lida i denna värld, så skall de få njuta uppståndelsens odödliga frukt.

(De apostoliska fäderna s.151-152)

Ni är stenar i Faderns tempel, beredda till Gud Faderns bygge och lyfts upp mot höjden av Jesu Kristi hissverk som är korset, med den heliga Anden som lina. Tron är er vägledare uppåt och kär leken är den väg som för till Gud. Ni vandrar nu alla samma väg, gudsbärare och tempelbärare, Kristusbärare och helighetsbärare, i allt smyckade med Jesu Kristi bud.

(De apostoliska fäderna s.84-85)

De som lovar att tillhöra Kristus känns alltså igen genom vad de gör. Det som nu behövs är inte att lova något utan att visa sig ha trons kraft intill slutet.

(De apostoliska fäderna s.86)

Ni vet att det är av nåd som ni är frälsta, inte av era gärningar utan av Guds goda vilja genom Jesus Kristus. Var därför beredda att bryta upp och tjäna Gud i fruktan och sanning. Lämna det tomma och onyttiga pratet och hopens vantro. Tro på honom som har uppväckt vår Herre Jesus Kristus från de döda och förhärligat honom och gett honom en tron på sin högra sida. Honom är allting underlagt i himlen och på jorden. Honom tjänar allt som andas och han kommer för att döma levande och döda. Gud skall utkräva räkenskap för hans blod av dem som inte tror på honom. Den som uppväckte honom från de döda skall uppväcka också oss, om vi gör hans vilja och vandrar i hans bud och älskar det som han har älskat, om vi avstår från all orätt, girighet, penningkärlek, allt förtal och falskt vittnesbörd. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, slag med slag, förbannelse med förbannelse. Tänk på vad Herren har lärt oss: "Döm inte, så blir ni inte dömda. Förklara ingen skyldig, så blir ni inte dömda skyldiga. Var barmhärtiga, så skall ni möta barmhärtighet. Ty med den dom som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Saliga är de fattiga och de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.

(De apostoliska fäderna s.119)

Låt oss bli andliga, låt oss bli ett fullkomligt tempel åt Gud. Låt oss så långt det kommer an på oss, beflita oss om Guds fruktan och kämpa för att hålla hans bud, för att vi skall få glädjas över hans stadgar. Herren skall utan anseende till personen döma världen. Var och en skall få lön efter sina gärningar. Om han är god skall hans rättfärdighet gå före honom; om han är ond, så är lönen för hans ondska beredd åt honom. Låt oss inte förlita oss på att vi är kallade och slumra in i våra synder, så att inte den onde fursten kan komma och ta väldet över oss och stöta bort oss från Herrens rike. Bröder, tänk också på detta; när ni ser vilka tecken och under som skett i Israel och de ändå har blivit förkastade måste vi se till att det inte skall heta om oss såsom det är skrivet: “Många är kallade men få utvalda.”

(De apostoliska fäderna s.163)

Ljusets väg är alltså denna: Om någon vill gå vägen till den utsatta platsen måste han vara ivrig med sina gärningar. Den kunskap som skänkts oss till att vandra på den vägen är följande: Du skall älska honom som har gjort dig, frukta honom som har danat dig, ära honom som har friköpt dig från döden. Du skall vara uppriktig i ditt hjärta och rik i anden. Håll dig inte till dem som vandrar dödens väg; avsky allt som inte behagar Gud och hata allt hyckleri. Överge aldrig Herrens bud. Du skall inte upphöja dig själv utan vara ödmjuk i allt. Du skall inte tillmäta dig själv någon ära. Du skall inte smida ränker mot din nästa. Du skall inte tillåta din själ någon fräckhet. Du skall inte begå otukt, inte äktenskapsbrott, inte vara gosseskändare. Guds ord får inte gå ut från dig inför orena människor. Tag inte hänsyn till person när det gäller att straffa ett felsteg hos någon. Var ödmjuk och stilla, bäva för de ord som du har hört. Hys inte agg mot din broder. Hys inget tvivel om det skall ske eller inte. Använd inte Herrens namn fåfängt. Du skall älska din nästa mer än din egen själ. Tag inte något fosters liv, döda inte heller någon nyfödd. Tag inte din hand från din son eller dotter, utan lär dem gudsfruktan alltifrån ungdomen. Ha inte begär till din nästas egendom och bli inte heller girig. Fäst dig inte heller med din själ vid de höga, utan umgås med ringa och rättfärdiga. Tag de händelser som möter dig som något gott, då du vet att ingenting händer utan Gud. Var inte tvetalig eller pratsjuk. Ty tvetaligheten är en dödens snara. Underordna dig dina herrar såsom Guds avbild med vördnad och fruktan

(De apostoliska fäderna s.184-185)

När jag nu hade frågat färdigt om allt detta sade hon till mig: "Vill du se något mer?" Det ville jag mycket gärna och blev mycket glad över att få se det. Hon såg på mig glatt och sade: "Ser du sju kvinnor runt om tornet?" "Jag ser dem, min fru", sade jag. "Detta torn bärs upp av dem på Herrens befallning. Nu skall du få veta vad de innebär. Den första av dem, hon som stöder de andra, heter Tron. Genom henne blir Guds utvalda räddade. Den andra, som har ett bälte och ser tapper ut, heter Självbehärskning. Hon är Trons dotter. Var och en som följer henne blir säll i sitt liv, ty han håller sig undan från alla onda begärelser i den tron att han skall ärva evigt liv om han gör så". "Men vilka är de andra, min fru?" "Den ena är dotter till den andra, och de heter Uppriktighet, Förstånd, Oskuld, Ärbarhet och Kärlek. När du gör deras mors alla gärningar, så kan du få leva." Jag sade: "Min fru, jag skulle vilja veta vilken kraft var och en av dem har." Hon sade: "Hör nu vilka krafter de äger. Deras krafter stöder varandra och följer på varandra alltefter den ordning som de är födda. Av Tron föds Självbehärskning, av Självbehärskning föds Uppriktighet, av Uppriktighet Oskuld, av Oskuld Ärbarhet, av Ärbarhet Förstånd, av Förstånd Kärlek. Deras gärningar är alltså heliga, rena och gudomliga. Alla som tjänar dessa och håller fast vid deras gärningar skall få bo i tornet tillsammans med Guds heliga.

(De apostoliska fäderna s.241)

Säg åt alla som kan göra gott att inte ge upp. Det är nyttigt för dem att göra goda gärningar. Men jag säger att varje människa måste hjälpas ut ur nöden. Och den som är fattig och i sitt dagliga liv lider brist utstår svåra kval och stor nöd. Den som alltså hjälper en sådan själ ut ur nöden bereder sig stor glädje. Ty den som lever i en sådan nöd lider samma kval som den som ligger i bojor. Många bär nämligen hand på sig själva på grund av en sådan nöd när de inte kan uthärda den. Den som alltså känner till en sådan människas nöd och inte befriar henne ur den begår en stor synd och blir skyldig till hennes blod. Gör alltså goda gärningar, ni som har fått något från Herren, för att inte tornet skall bli färdigt, medan ni dröjer. Ty för er skull har bygget avbrutits. Om ni alltså inte skyndar er att göra det som är rätt, så blir tornet färdigt, och ni blir uteslutna." Sedan han sagt detta till mig reste han sig från sängen, tog herden och jungfrurna med sig och gick. Men han sade till mig att han skulle låta herden och jungfrurna komma tillbaka till mitt hus.

(De apostoliska fäderna s.320)

För vi längtar efter det eviga och rena livet, vi strävar efterlivet med Gud som är alltings fader och skapare, och vi är ivriga att bekänna, vi som är förvissade och tror att allt detta kan uppnås av dem som med sina gärningar har övertygat Gud om att ha följt honom och älskat livet hos honom där ondskan inte ställer sig i vägen. För att säga det kort är det just detta som vi väntar på, som vi har lärt oss av Kristus och som vi själva lär ut. Platon har på ett liknande sätt sagt att Rhadamantys och Minos kommer att straffa de orättfärdiga som kommer till dem. Vi säger att detsamma kommer att hända. Men det sker genom Kristus, och de onda infinner sig i sina egna kroppar, som är förenade med själarna. De kommer att lida ett evigt straff och inte bara ett tusenårigt, som Platon menade. Om nu någon hävdar att detta är otroligt eller omöjligt, så drabbar detta misstag i så fall bara oss själva och inte någon annan, så länge vi inte visar i handling att vi gör oss skyldiga till något ont.

(Apologi för Kristna s.38-39)

Vi har också blivit lärda och är övertygade och tror att Gud endast accepterar dem som efterliknar det goda som finns hos honom: måttfullhet, rättfärdighet, människokärlek och allt vad som hör till hans natur, han som inte har något givet namn. Vi har vidare blivit lärda att han i början skapade allt i sin godhet ur formlös materia för människornas skull. Vi har även mottagit läran att de som genom sina gärningar visar sig vara värdiga Guds vilja också kommer att anses värdiga att leva och härska med honom, oförgängliga och utan lidande. Ty på samma sätt som han i början skapade dem som tidigare inte fanns till så menar vi att de som väljer det som är honom behagligt genom sitt val anses värdiga att få oförgänglighet och samvaro med Gud. Att bli till i början stod inte i vår makt, men att följa det som är honom kärt, det väljer vi som han övertygar och leder till tro, genom de förnuftskrafter som han själv har gett oss.

(Apologi för Kristna s.40)

Det bör göras klart att de som inte lever enligt hans undervisning inte heller är kristna även om de med sin tunga talar om Kristi lära. Han sade ju inte att de som bara talar kommer att bli räddade, utan de som också utför gärningar. Han sade nämligen detta: »Inte kommer var och en som säger 'Herre, herre' till mig in i himmelriket, utan den som gör min himmelske faders vilja« (Matt 7:21). »Ty den som lyssnar till mig och gör vad jag säger, han lyssnar till honom som har sänt mig.« Men många kommer att säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte ätit och druckit och gjort kraftgärningar i ditt namn? Då skall jag säga till dem: 'Gå bort ifrån mig, ni laglöshetens hantlangare'« (jfr Matt 7:22-23; Luk 13:26-27). » Då skall man gråta och skära tänder, när de rättfärdiga lyser som solen, medan de orättfärdiga sänds bort till den eviga elden« (jfr Matt 13:42-43). »Ty många skall komma i mitt namn, till det yttre klädda i fårskinn, fastän de i sitt inre är rovlystna vargar. Av deras gärningar kommer ni att känna dem. Men varje träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden« (jfr Matt 24:5; 7:15-16, 19). Vi begär att också ni straffar dem som inte har levat enligt hans lära utan bara kallar sig kristna.

(Apologi för Kristna s.48)

De som väljer det goda får sin rättmätiga belöning, och på motsvarande sätt får de som väljer det motsatta sitt rättmätiga straff. Gud har ju inte gjort människan som andra varelser, lik träd eller fyrfotadjur, som inte kan göra någonting i kraft av ett fritt val. Hon vore heller inte värd belöning eller beröm om hon inte valde det goda av sig själv, utan vore född god. Vore hon åter ond, skulle hon inte med rätta kunna få något straff, för det vore inte hennes fel att hon var sådan; hon kan alls inte vara annorlunda än hon är född. Detta lärde oss den heliga profetiska Anden när den genom Mose sade att Gud har talat på följande sätt till den första människan han format: »Se, framför dig finns det goda och det onda. Välj det goda« ( 5 Mos 30:15,19 ).

(Apologi för Kristna s.48)

Vår bön är att vi genom vår insikt i sanningen och genom våra gärningar skulle befinnas leva väl, hålla det som är befallt och så uppnå den eviga frälsningen.

(Apologi för Kristna s.96)

Så är det med de troende eftersom den helige Ande alltid bor i dem. Den gavs av Herren i dopet och bevaras av mottagaren när han lever i sanning och helighet, rättfärdighet och tålamod.

(Den apostoliska förkunnelsen s.43)

Detta, min vän, är sanningens budskap och detta är sättet för vår frälsning. Detta är livets väg som profeterna lärde och Kristus bekräftade. Apostlarna förde den vidare och kyrkan i hela världen överlämnar den till sina barn. Den skall man bevara med all fasthet, med sund vilja och genom att vara välbehaglig för Gud genom goda gärningar och sund vilja på alla små vägar.

(Den apostoliska förkunnelsen s.82)

För oss, som de kallar psykiska, är avhållsamhet och goda gärningar nödvändiga för att vi genom dem skall komma till Medlarens plats, men inte alls för dem, som kallar sig andliga och fullkomliga; gärningar leder inte in i pleroma, men det lilla fröet som sänds därifrån fullkomnas här.

(Mot heresierna s.39)

IV.13.1 Herren upphävde inte lagens naturliga bud utan utvidgade och fullkomnade dem, dessa som gör att människan blir rättfärdig och som före lagens utgivande hölls av dem som var rättfärdiga genom tron och behagade Gud. Det visar hans ord: Det är sagt till fäderna: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå, han har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap (Matt 5:27f). Och vidare: Det är sagt: Du skall inte dräpa, men jag säger er: den som blir vred på sin broder utan anledning undgår inte sin dom (Matt 5:21f). Och: Du skall inte svära falskt, men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. Ert ja skall vara ja och ert nej nej (Matt 5:33f, 37), och så vidare. Allt detta innebär inte en motsättning eller att det tidigare skulle ha upphävts, som markioniterna skränar, utan att det har fullkomnats och vidgats, som han säger: Om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket (5:20). Vad kan överträffa detta? Först och främst innebar det att inte bara tro på Fadern utan också på Sonen som har trätt fram, ty han är den som leder människan till gemenskap och förening med Gud. Vidare innebar det att inte bara tala utan handla - dessa talade men handlade inte - och att inte bara avhålla sig från de onda gärningarna utan också från begäret efter dem. När han lärde dem detta gick han inte mot lagen utan uppfyllde den och inympade dess krav i oss. Att gå emot lagen skulle innebära att han befallde sina lärjungar att göra det som lagen hindrar. När han befallde lärjungarna att inte bara avhålla sig från det som lagen förbjuder utan också från lusten till sådant gick han som sagt inte mot lagen eller upplöste den, utan han uppfyllde och vidgade den.

(Mot heresierna s.180)

Gud skapade inte den första människan Adam därför att han behövde något utan för att han skulle få någon att bevisa sina välgärningar mot. Inte bara före Adam utan före all skapelse ärade Ordet Fadern och var hos honom, och han ärades av Fadern som han säger: Förhärliga nu mig hos dig, Fader, med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till (Joh 17: 5). Inte heller befallde han oss att följa honom därför att han behövde vår tjänst utan för att vi skulle nå frälsningen. Att följa Frälsaren är att få del av frälsningen. Att följa ljuset är att få del av ljuset. De som lever i ljuset lyser inte med sitt eget ljus och låter detta skina, utan de blir upplysta och skinande genom honom, men själva ger de honom ingenting utan tar emot hans välgärningar och blir upplysta. På samma sätt ger tjänsten åt Gud ingenting åt honom och inte heller behöver han tjänst av människor, men åt dem som tjänar och följer honom skänker han liv, oförgänglighet och evig ära. Han gör gott mot dem som tjänar honom just genom att de tjänar honom, och åt dem som följer honom genom att de följer honom, men själv tar han inte emot någon välgärning av dem. Han är ju rik, fullkomlig och utan behov. Gud vill bli tjänad av människorna av den anledningen att han god och barmhärtig och vill göra gott mot dem som håller ut i hans tjänst. Lika mycket som Gud är behovslös behöver människan samhörigheten med Gud. Ty det är människans ära att få vara hos Gud och tjäna honom. Därför sade Herren till lärjungarna: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er (Joh 15:16), och han visade att de inte ärade honom genom att följa honom, utan genom att följa Guds Son blev de ärade av honom. Vidare: jag vill att de skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet (Joh 17:24). Det är inte fråga om fåfäng ära utan han vill att hans lärjungar skall få del av hans härlighet.

(Mot heresierna s.181)

IV.37.1 Hur ofta har jag inte velat samla dina barn liksom hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte (Matt 23:37). Orden visar på den gamla lagen om människans frihet, eftersom Gud från början skapade henne fri, med egen myndighet och egen själ för att hon skulle följa Guds avsikt frivilligt och inte tvingas av honom. Tvång är främmande för Gud, men ett gott råd finns alltid hos honom. Därför ger han alltid ett gott råd åt alla. Han har hos människan nedlagt makten att välja, liksom hos änglarna som också är förnuftiga, för att de som lydde med full rätt skulle få äga det goda som skänktes av Gud och bevarades av dem. Men de olydiga finns med full rätt inte hos det goda och visar sig värda straff. I sin godhet gav Gud det goda, men de tog inte noga vara på det eller värderade det utan föraktade hans överflödande godhet. Då de avvisar det goda och liksom spottar ut det faller de självklart under Guds rättfärdiga dom, så som aposteln Paulus betygar i Romarbrevet: Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? Med dit hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede iver dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist (Rom 2:4f). Men i gengäld blir det ära och härlighet åt den som gör det goda (v 10). Gud har alltså skänkt det goda, som aposteln betygar. De som övar det får del av ära och härlighet därför att de gjorde det goda fastän de kunde underlåta det, men de som inte gör det goda får Guds rättvisa straff för att de inte gjorde det goda fastän de haft möjlighet.

(Mot heresierna s.198-199)

Vi i Kyrkan, säger de, är sådana personer [som behöver goda gärningar]. Därför menar de också att goda gärningar är nödvändiga för oss, eftersom det annars är omöjligt för oss att bli frälsta. Men vad gäller dem själva, hävdar de att de utan tvivel kommer att bli helt frälsta – inte genom sitt uppförande, utan därför att de av naturen är andliga … Och samtidigt som de begår många andra vidrigheter och ogudaktigheter, föraktar de oss – som av gudsfruktan aktar oss för att synda även i tanke och ord – och hånar oss som okunniga och föraktliga människor. Av denna anledning, säger de, är det nödvändigt för oss, som de kallar själsliga människor och beskriver som världsliga, att utöva återhållsamhet och goda gärningar… Men för dem själva, som de kallar andliga och fullkomliga, är ett sådant levnadssätt inte alls nödvändigt.

(Mot heresierna 1.6.2)

IV.37.4 Om någon inte vill följa evangeliet är det tillåtet men inte nyttigt. Det ligger i människans makt att vara olydig mot Gud och avvisa det goda, men det för med sig skada och ett kännbart straff. Därför säger Paulus: Allt är tillåtet - men allt är inte nyttigt (1 Kor 10:23). Han undervisar om friheten, när allt är tillåtet och Gud inte tvingar, men påpekar att allt inte är nyttigt så att vi inte missbrukar friheten till att göra det onda (1 Pet 2:16), det har ingen nytta med sig. Han säger vidare: Tala sanning var och en till sin nästa (Ef 4:25). Och öppna inte munnen för ofruktbart prat, oanständigt och tanklöst och lättsinnigt tal - utan bara tacksägelse till Gud (Ef 4:29, 5:4). Och vidare: Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Lev värdigt som ljusets barn, inte med festande och drickande inte med otukt och orgier, inte med strider och avund (Ef 5:8, Rom 13:13). Han säger: Så har somliga av er levt, men ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom vår Herres namn (1 Kor 6:11). Om det inte stod i vår makt att göra eller inte göra detta, vilken anledning hade aposteln och långt före honom Herren att uppmana till att göra somligt men avhålla sig från annat? Människan är fri från början liksom Gud är fri och människan är skapad till hans avbild; så råder han henne att alltid hålla fast vid det goda som kommer av lydnaden mot Gud.

(Mot heresierna s.199)

Så att när vi hör uttrycket, Din tro har räddat dig, bör vi inte tolka det som att alla som på något sätt tror automatiskt kommer att bli räddade, om inte även gärningar följer. Men detta sades enbart till judarna, som följde lagen och levde ett felfritt liv och som bara behövde lägga till tro på Herren för att uppnå frälsning. Därför kan ingen vara en troende samtidigt som han lever i synd; även om han dör från det köttsliga, måste han överge sina lidelser för att kunna nå sitt rätta hem.

(The Stromata (Book VI:14))

De som menar att livsföringen är oväsentlig betonar små utdrag ur skrifterna som de menar stöder deras åsikter. Särskilt anför de: >>Synden skall inte längre vara Herre över er, för ni står inte under lagen, utan under nåden. << (Rom 6:14) Det finns även andra utdrag som de anför, men de behöver inte nämnas här eftersom jag inte har för avsikt att göra i ordning ett sjörövarskepp. Låt oss kortfattat vederlägga deras argument. Den ädle aposteln besvarar själv deras anklagelser: »Hur är det då: skall vi fortsätta synda eftersom vi inte står under lagen, utan under nåden? Verkligen inte!<< (Rom 6:15) På detta guds- inspirerade och profetiska sätt tillintetgör han genast dessa njutningsexperters verk. De tycks inte förstå att vi alla måste träda fram inför Kristi domstol så att var och en får igen var han gjort här i kroppen, både gott och ont<< .(jfr 2 Kor 5:10, Rom 14:10) Var och en ska alltså återgäl- das för vad de gjort genom kroppen. »Om någon är i Kristus, är han en ny skapelse << (2 Kor 5:17) och syndar inte mer. >>Det gamla är förbi«, vi har tvättat bort det gamla livet. » Se, något nytt har kommit <<: oskuldsfullhet i stället för otukt, kyskhet i stället för lössläppthet, rättfärdighet i stället för orättfärdighet. >> Vad har rättfärdighet med laglöshet att skaffa? Eller vad har ljuset gemensamt med mörkret? Hur skall Kristus och Beliar komma överens? Vad förenar den troende med den otroende? Vad har Guds tempel gemensamt med avgudarna? <<(2 Kor 6:14-16)>>Då vi nu har dessa löften, låt oss rena oss från allt som befläckar kropp och ande och i gudsfruktan fullborda vår helgelse. (2 Kor 7:1)

(Om äktenskapet, vem är den rike mannen som blir frälst, Maning till ståndaktighet eller till de nydöpta. S.55-56)

Ty den som upphöjer och prisar sig själv riskerar att förödmjukas och falla, som det gudomliga ordet säger. Jag menar att det är mycket vänligare att dela deras livsbörda och tillsammans åstadkomma deras frälsning på alla möjliga vis än att inställsamt tjäna de rika och prisa dem på ett skadligt sätt. Detta genom att begära dem av Gud. Han är trofast och ger enligt ordet sina barn sådana gåvor med glädje. Frälsarens nåd ska läka deras själar, fylla dem med ljus och leda dem att förvärva sanningen. För endast den som nått sanningen och utmärkt sig i goda gärningar ska vinna evigt liv som pris. Men bön kräver en själ som står stadigt och håller ut till livets sista dag. Det kristna medborgarskapet tarvar en beständig attityd i att sträcka sig mot Frälsarens alla bud.

(Om äktenskapet, vem är den rike mannen som blir frälst, Maning till ståndaktighet eller till de nydöpta. S.91-92)

Den idrottare som inte tror sig kunna vinna och få segerkransen anmäler sig ju inte ens till mästerskapet. Men den som göder hoppet utan att kämpa och träna och hålla god kost slutar okrönt och hans förhoppningar grusas. På samma sätt ska inte den som iklätt sig denna jordiska skrud förkunna att han på förhand är diskvalificerad från frälsningens lopp. För om han är trofast och visar på Guds kärlek till människor och inte förblir utan träning och kamp kan han förbli i hoppet om oförgänglighetens segerkrans utan damm och svett. Låt honom underkasta sig förnuftet som tränare och Kristus som tävlingsarrangör. Hans mat och dryck ska vara Herrens nya förbund. Buden ska vara hans träning. Hans anseende och prydnad ska vara den goda karaktären i form av kärlek, tro, hopp, kunskap om sanningen, mildhet, ödmjukhet, barmhärtighet och värdighet. Detta för att vid den sista basunens ljud, som signalerar loppets slut, kunna lämna livet och med gott samvete - såsom när man lämnar en tävlingsbana - kunna stå inför prisutdelaren och bekräftas såsom värdig det himmelska fosterlandet, dit han nu återvänder med segerkrans och änglars påbud.

(Om äktenskapet, vem är den rike mannen som blir frälst, Maning till ståndaktighet eller till de nydöpta. S.93)

Inte ens sjömän eller skeppare vågar påstå att de ensamma har räddat skeppet, utan de tillskriver allt till Guds nåd. Detta säger de inte för att de anser att de inte har bidragit med färdighet eller arbete för att rädda skeppet, utan därför att de erkänner att även om de gjorde sitt yttersta, var det Gud som säkrade fartygets säkerhet. På samma sätt, i våra livs lopp, måste vi själva anstränga oss, visa flit och engagemang; men det är från Gud som frälsningen bör hoppas på som resultatet av vårt arbete. Om inte Gud krävde något arbete från oss, skulle Hans budord tyckas vara onödiga. Likaså är det förgäves när Paulus förebrår vissa för att ha avfallit från sanningen och berömmer andra för att de står fasta i tron; det vore också meningslöst om han gav vissa riktlinjer och stadgar till kyrkorna. Förgäves är det också för oss att önska eller sträva efter det goda om dessa ansträngningar skulle vara utan effekt. Men det är uppenbart att dessa insatser inte är meningslösa; och det är klart att varken apostlarna ger anvisningar i onödan, eller att Herren utfärdar lagar utan syfte. Det leder oss till slutsatsen att det snarare är kättarna som meningslöst fördömer dessa goda budskap.

(De Principiis Book 3:18)

Det stora målet för varje människa, beskrivet av många filosofer som det högsta goda, är att bli lik Gud. Det är nu inget filosoferna upptäckt, utan härrör från den heliga Skrift. Första Moseboken skildrar detta när den beskriver mänsklighetens ursprungliga skapelse med följande ord: "Gud sade: 'Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.' Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.'' (1Mos 1:26, 27) Lägg märke till att det heter "Gud skapade människan till sin avbild", och inte sägs något om likhet. Det betyder att människan från skapelsens början mottog den värdighet som gör henne till Guds avbild, medan fullkomnandet till Guds likhet utgör målet. Det är något människan uppnår genom att efterlikna Gud. Som Guds avbild äger hon från början möjligheten att fullkomnas. Genom sina handlingar når människan till sist fram till verklig likhet. Denna tanke har ännu tydligare lyfts fram av aposteln Johannes: "Min kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig skall vi bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." (1 Joh 3:2) Han hänvisar till tidens avslutning och medger att slutet ännu är höljt i dunkel, men uttrycker förhoppningen att vi i kraft av våra goda gärningar skall formas till att bli Gud lika.

(Origines kyssa spår s.11)

Vi måste förstå att vi döms inför Guds domstol inte bara för vår tro, som om vi inte behövde svara för vårt leverne, och inte heller bara för vårt leverne, som om vår tro inte skulle granskas. Om båda har varit rätta blir vi rättfärdiggjorda, om båda har varit orätta blir vi straffade för båda. Det finns några som inte kommer att straffas för båda utan blott för det ena: somliga för sin bristfälliga tro men inte för att deras leverne har varit orätt; andra åter kommer inte att straffas för sin tro men kommer att straffas för sitt liv, eftersom de inte levt i enlighet med vad som är rätt. [...] Om vi alltså vill bli frälsta kan vi inte bara vårda oss om tron och strunta i hur vi lever vårt liv, och inte heller kan vi bara lita till vårt leverne. Vi måste förstå, acceptera och tro att det är på grund av båda som vi ska få antingen ett frikännande, kanske till och med salighet, eller motsatsen till dessa.

(Dialog med Herakleides svensk patristiskt bibliotek s.171-172)

Skydda också de andra fallna, stå vid deras sida och trösta dem, så att de inte sviker sin tro och Herrens barmhärtighet! Ty de som är milda och ödmjuka och gör sann bot genom att tålmodigt göra goda gärningar, de skall inte överges av Herrens skydd och hjälp, utan Guds botemedel skall läka även dem. Var också vaksamma i fråga om katekumenerna! Om några av dem hamnar i fara och står inför slutet, då skall ni inte neka Herrens barmhärtighet åt dem som bönfaller om Guds nåd.

(Brev 18/19 svenskt patristikt bibliotek s. 35)

Ty ni står fasta också mot denna attack som försöker storma evangeliet, och med er tros styrka driver ni tillbaka dem som höjer sina gudlösa händer för att nedriva Herrens föreskrifter. Först skänkte ni oss en förebild i dygd, nu skänker ni moralisk ledning. När Herren efter sin uppståndelse skickar ut apostlarna ger han dem detta bud och säger: »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. << (Matt 28:18-20) Och aposteln Johannes, som mindes budet, skriver sedan i sitt brev: »Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud. Den som säger: 'Jag känner honom' men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom.<< (1 Joh 2:3-4) Ni lär ut att dessa föreskrifter skall iakttas, ni vaktar de gudomliga och himmelska buden. Detta är att vara Herrens bekännare, detta är att vara Kristi martyr, att i allt hålla sitt ord med okränkt och orubblig fasthet, inte att först bli martyr genom Herren och sedan försöka omintetgöra Herrens föreskrifter. Att vilja bekänna Kristus och förneka Kristi evangelium, det är att emot honom använda den värdighet som han har givit, att liksom göra uppror med de vapen man fått av honom. Alltså gläder jag mig för er skull, ni tappra och trogna bröder, och så mycket som jag lyckönskar martyrerna som har hedrats där hos er till den ära som de vunnit genom sin kraft, lika mycket lyckönskar jag också er till er krans för lydnad mot Herren. Herren har frikostigt visat sin nåd på många olika sätt. I rik mångfald har han fördelat den andliga heder och ära som tillkommer hans goda soldater. Även vi har del i er värdighet, er ära räknar vi som vår ära. Ty vår tid har upplysts av en stor lycka, då vi under vår levnad har fått se Guds tjänare prisas och Kristi soldater krönas. Må ni, tappra och saliga bröder, alltid leva väl och komma ihåg oss!

(Brev 28 svenskt patristiskt bibliotek ur kyrkofädernas brev s.42-43)

Den andra delen berör själen, som kommer från Gud och är gudomlig. Den är delaktig i himlens ädelhet och strävar mot den, trots att den är bunden till en lägre natur. Det kan också finnas andra orsaker till detta, som endast Gud – som förenade dem – och de som är undervisade av Gud i sådana mysterier, kan förstå. Men så långt jag och andra som jag kan se, finns det två skäl: För det första, att själen genom kamp och kamp mot de jordiska tingens prövningar – likt guld som testas i eld – ska ärva den himmelska härligheten. Själen ska vinna våra hoppfulla mål som belöning för sin dygd, inte enbart som en gåva från Gud. Det var verkligen den Högsta Godhetens vilja att göra det goda till något eget, inte bara för att det är inplanterat i vår natur, utan för att vi själva har odlat det genom våra val och viljans riktningar, som är fria att välja åt båda hållen. För det andra, att själen ska dra till sig och lyfta den lägre naturen mot himlen, genom att successivt befria den från dess grovhet, så att själen för kroppen kan vara vad Gud är för själen, och själv leda den materia som tjänar den och förena den, som sin medtjänare, med Gud.

(Oration 2:17)

Jag tror inte att jag behöver rekommendera er mer till Guds nåd efter de personliga ord jag riktat till er tidigare. Vid det tillfället uppmanade jag er att leva tillsammans på samma vis som apostlarna gjorde. Ni tog emot detta som värdefull undervisning och tackade Gud för den. Ert sätt att agera grundades inte så mycket på de ord jag sade, som på de instruktioner jag gav om hur ni skulle tillämpa dessa ord i praktiken, vilket gagnade både er som tog emot dem, mig som rådgav, och till Kristi ära och lov, i vars namn vi är kallade. Av denna anledning har jag skickat vår kära broder till er, så att han kan lära av er hängivenhet, väcka er från tröghet och rapportera om några motstånd till mig. Jag längtar starkt efter att se er alla förenade som en enhet, och få höra att ni inte nöjer er med ett liv utan vittnesbörd; utan att ni har åtagit er att inte bara vara uppmärksamma på varandras ihärdighet, utan också vara vittnen till varandras framgångar. På detta sätt kommer var och en av er att få sin fulla belöning, inte bara för sin egen del utan även för sin brors framsteg. Som det bör, kommer ni att vara till ömsesidig nytta, genom både era ord och era handlingar, som ett resultat av er ständiga interaktion och uppmuntran. Men framför allt uppmanar jag er att hålla fast vid fädernas tro och inte låta er skakas av de som försöker dra er från den i er ensamhet. Ni vet att strikthet i livet är värdelöst utan tro på Gud; inte heller kan en korrekt trosbekännelse utan goda gärningar förbereda er att möta Herren. Tro och goda gärningar måste samverka: så blir Guds människa fulländad och hennes liv håller inte tillbaka någon ofullkomlighet. Ty den tro som räddar oss är, som aposteln säger, den som är aktiv genom kärlek.

(Letter 295)

I gengäld hälsar jag er och ber er innerligt att ägna er åt frälsningen av er själ, genom att med förnuft disciplinera alla köttets begär och ständigt hålla tanken på Gud levande i er själ, som om den vore ett mycket heligt tempel. Tänk på Kristi dom i allt ni gör och säger, så att varje enskild handling kan uthärda den noggranna och strikta prövningen och därmed föra ära till er på den dag då rättvisan skipas, när ni får beröm från hela skapelsen.

(Letter 146)

Vi bör inte tyckas otacksamma eller ovärdiga en så stor välgärning, utan efter bästa förmåga förkunna Guds under och lovsjunga hans människokärlek som vi har erfarit. Vi bör inte tacka enbart med ord utan också i handling bli sådana som vi är övertygade om att vi redan är, att döma av undret som skett med dig. Vi uppmanar dig att du ännu ivrigare tjänar Gud, att du ständigt låter din gudsfruktan växa och strävar mot fullkomning. På så sätt visar vi oss vara goda förvaltare av vårt liv, som Guds godhet har skänkt oss.

(Brev 26 svenskt patristikt bibliotek s.87)

En lärjunge, enligt vad vi lär oss direkt från Herren, är någon som närmar sig Herren för att följa honom. Det innebär att lyssna till hans ord, tro på honom och lyda honom som Mästare, Kung, Läkare, och Lärare av sanningen, i hopp om att uppnå evigt liv. Dessutom måste han vara beständig i dessa avsikter, som det står skrivet: 'då sade han till de judar som trodde på honom: Om ni håller fast vid mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.' (Johannes 8:31,32). Detta betyder att vi får andlig frihet från Djävulens grymma tyranni genom att befrias från syndens herravälde; för han säger: 'den som begår synd är syndens tjänare.' (Johannes 8:34). Vi kommer även att undgå dödsdomen, som aposteln Paulus har berättat: 'Honom som inte kände till synd, gjorde han till synd för oss, så att vi kan bli gjorda till Guds rättfärdighet i honom'; (2 Kor 5:21) och ytterligare: 'För som genom en mans olydnad många blev syndare, så kommer även genom en mans lydnad många att bli gjorda rättfärdiga.' (Rom 5:19) Dessutom bör en som tror på Herren och som visar sig vara lämplig för undervisning lära sig att helt avvisa all synd och förkasta varje ursäkt, hur övertygande den än kan verka, som kan avleda honom från den lydnad han på många sätt är skyldig Gud. Det är verkligen omöjligt för någon som syndar eller som har involverat sig i världens angelägenheter, eller som är bekymrad även för livets nödvändigheter, att tjäna—för att inte tala om att vara lärjunge till—den Herre som uppmanade den unge mannen att sälja sina ägodelar och ge till de fattiga, innan han sade till honom: 'Kom, följ mig' (Matt 11:29).

(THE FATHERS OF THE CHURCH SAINT BASIL ASCETICAL WORKS CONCERNING BAPTISM Book 1 Capter 1 s.340-341)

När Herren kallas vägen, tänker vi något stort om honom och inte något ringa, också om det ligger nära till hands. Vi fattar vägen som det beständiga och ordnade framsteget mot det fullkomliga genom rättfärdiga gärningar och upplysning av kunskapen, då vi sträcker oss framåt och strävar mot det som återstår tills vi nått det saliga målet, kunskapen om Gud, den som Herren skänker, genom sig, åt dem som kommit till tro på honom. Vår herre är verkligen en god väg, pålitlig och utan avvägar, som leder till det verkligt goda, till Fadern. Han säger: Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14:6). Sådan är vår väg upp till Gud genom Sonen.

(Om den heliga anden kap 18:18 s.34-35)

Stor är den gåva som den gode har skänkt till oss. Han tvingar oss inte och önskar rättfärdiggöra oss trots våra synder. Han behöver inte våra goda gärningar för sin egen skull, men han helar oss så att vi kan vara behagliga inför honom. När vi undviker att be honom om hjälp, förargar det honom. Han uppmanar oss ständigt; 'Be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna.

(Homilies on Ecclesiastes 8)

Är det då tillräckligt, frågar någon, att tro på Sonen för att ha evigt liv? Absolut inte. Lyssna på Kristus själv som förklarar detta och säger: "Inte var och en som säger till mig, Herre, Herre, ska komma in i himmelriket" (Matteus 7:21); och hädelsen mot Anden är tillräcklig i sig för att kasta en man i helvetet. Men varför talar jag bara om en del av läran? Även om en människa tror rätt på Fadern, Sonen och den Helige Ande, men inte lever ett rättfärdigt liv, kommer hennes tro inte att vara till någon nytta för hennes frälsning. Därför, när Han säger: "Detta är det eviga livet, att de känner dig, den ende sanne Guden" (Johannes 17:3), låt oss inte anta att den kunskap som talas om är tillräcklig för vår frälsning; vi behöver utöver detta också ett mycket noggrant liv och uppförande. Även om Han säger här: "Den som tror på Sonen har evigt liv", och på samma plats något ännu starkare: "Den som inte tror på Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede vilar över honom", (Johannes 3:36) så hävdar vi ändå inte att enbart tro är tillräcklig för frälsning. Anvisningarna för hur vi ska leva som ges på många ställen i evangelierna visar detta tydligt. Därför sade Han inte: "Detta i sig är evigt liv", eller: "Den som bara tror på Sonen har evigt liv", utan med båda uttrycken förklarade Han att tro visserligen innehåller liv, men att om ett rätt uppförande inte följer, kommer ett tungt straff att följa.

(Homily 31:1 on the gospel of John)

Den är lärjungarnas bild av Herren och Guds tjänares prägel, kännetecknet på apostlarna. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek (Joh 13:35). Genom vad skall alla förstå? Genom att döda uppväcks, leprasjuka renas eller onda andar drivs ut? Nej, säger han och utelämnar allt sådant: Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. Allt det andra är enbart gåvor av nåden från höjden, men kärleken är också en frukt av mänsklig iver. Gåvorna från ovan utmärker inte en ädel själ på samma vis som de egna mödornas frukt. Därför säger Kristus att det inte är genom tecknen utan genom kärleken som hans lärjungar känns igen. När den finns saknas ingen vishet hos den som äger den och då har han dygden helt och hållet, fullständig och fullkomnad, liksom han när den inte finns är berövad allt gott. Därför hyllar och upphöjer Paulus den i sina skrifter, och ändå når allt han säger inte fram till att säga vad den är värd. Vad kan liknas vid kärleken som sammanfattar alla profeterna och hela lagen; utan den kan varken tro eller kunskap, insikt i hemligheter eller ens martyriet frälsa den som äger dem. Ty om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit (1 Kor 13:3). Längre fram säger han för att visa att den är det största och främsta av allt gott: Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen den skall förgå. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst bland dem är kärleken (1 Kor 13:8, 13).

(Den outgrundlige s.14-15)

Låt oss tävla om att noggrant iaktta fastans renhet, enligt det som står i Första Korinthierbrevet 9:24-27, genom att vara uppmärksamma i våra böner, genom att djupdyka i Skrifterna, och genom att dela med oss till de fattiga. Låt oss sträva efter att leva i fred med våra fiender. Vi bör ta hand om dem som är fördrivna, avlägsna högmod från våra hjärtan och återgå till ödmjukhet. Vi bör sträva efter att leva i harmoni med alla människor och uppmuntra våra bröder till att älska varandra. På detta sätt ägnade sig även den välsignade Paulus ofta åt fasta och bön, och han var redo att offra mycket för sina bröders skull. Den välsignade David, som också ödmjukade sig genom fasta, talade modigt och sa: 'O Herre, min Gud, om jag har handlat felaktigt, om det finns orättvisa i mina handlingar, om jag har gengällt dem som har gjort mig illa, låt mig då falla inför mina fiender som en man utan betydelse.' Genom att leva så här kan vi övervinna döden och få en försmak av himmelriket.

(Letter 14:5)

Men du, som står stadigt grundad i Jesus Kristus, vår Herre, och i kyrkofädernas bekännelse om tron, undvik de som vill tillägga eller ta bort något från detta. Sträva istället efter att gagna dina bröder så att de kan frukta Gud och följa Hans bud. På detta sätt, genom kyrkofädernas läror och genom att leva enligt Guds bud, kommer de att kunna framstå som välbehagliga inför Herren på domens dag.

(Letter 62)

Förutom bibelstudium och sann kunskap behövs ett gott liv och en ren själ och dygden i Kristus, så att sinnet därigenom får vägledning och kan nå det efterlängtade och fatta det så långt som den mänskliga naturen är i stånd att lära sig om Guds Ord. 2. Utan att ha ett rent sinne och efterlikna de heligas liv kan ingen fatta de heligas ord. 3. Om någon vill se solens ljus måste han helt torka och rena ögat så att det blir nästan lika rent som det han eftertraktar, och ögat blir ljus och kan se solens ljus. Om någon vill se en stad eller ett land måste han bege sig till den platsen för att få se den. Likaså måste den som vill fatta teologernas tanke rena och tvätta sin själ genom sitt liv och nå fram till de heliga genom att göra likadana gärningar som de och förenas med dem i samma livsföring för att tillsammans med dem fatta det som Gud har uppenbarat. Förenad med dem kan han sedan undfly syndarnas fara och deras eld på domens dag och ta emot riket som är berett åt de heliga i himlen, vad inget öga sett och vad inget öra hört eller stigit upp i människors hjärta, vad Gud har berett åt dem som lever i dygd och älskar Gud (1 Kor 2:9) och Fadern i Kristus Jesus vår herre, genom vilken och med vilken tillkommer åt Fadern själv med Sonen själv i den heliga Anden ära och makt och härlighet i evigheters evigheter. Amen.

(Mot hedningarna och inkarnationen s.140-141)

Om du har tro på honom och vördar honom, du Kristi vän, då kan du vara glad och hoppas, ty odödligheten och himmelriket är en frukt av tro på honom i vördnad när också själen ordnas efter hans lagar. Liksom evigt liv väntar som segerlön för dem som levat efter hans bud så har de som går den motsatta vägen och inte dygdens väg att vänta sig stor skam och en ofattbar risk på domens dag eftersom de kände sanningens väg och ändå handlade tvärt emot den.

(Mot hedningarna och inkarnationen s.75)

Vi alla måste kämpa och göra oss möda, beflita oss om alla dygder och om tron och be Herren att vår inre människa redan nu får del av denna härlighet. När vi blivit fria från det ondas orenhet skall vi i uppståndelsen få det som skyler våra uppståndna nakna kroppar, täcker det skamliga, gör oss levande och ger evig vila i himmelriket. Kristus skall komma från himlen och uppväcka alla Adams släkter som ligger avsomnade sedan urminnes tider, enligt de heliga skrifterna. Han skall ställa upp dem i två avdelningar. De som bär hans eget tecken, Andens sigill, skall han kalla fram som sina egna och ställa dem på sin högra sida (Matt 25:31; Upp 7:2). Han säger: Mina får lyssnar till min röst och jag känner mina få r och de känner mig (Joh 10:27;14). Då skall deras kroppar höljas av sina goda gärningar och fyllas av Andens härlighet som de redan nu har i sina själar. Så blir de förhärligade i det gudomliga ljuset och förs bort bland molnen för att möta Herren i rymden och alltid vara hos honom (1 Thess 4:17), såsom det står skrivet, och regera med honom i all evighet. Amen.

(Homilier s.51-52)

Den som skall komma till Herren måste först tvinga sig till det goda, även om hjärtat inte vill, och alltid vänta sig hans barmhärtighet i fast tro. Han tvingar sig till kärlek när han inte äger kärlek, till mildhet när han inte äger mildhet, han tvingar sig till att vara barmhärtig och ha ett barmhärtigt hjärta. Han tvingar sig till att bli föraktad och ändå vara fri modig när han blir förkastad och räknad som ingenting eller bli fördömd och ändå inte vredgas så som det står: Ta inte rätten i egna händer, mina kära (Rom I2:I9). Man måste tvinga sig till bön fastän man inte har någon andlig bön. När Herren ser den som kämpar på det viset och tvingar sig fast hjärtat inte vill, ger han en äkta andlig bön, han ger sann kärlek, sann mildhet, djup barmhärtighet, äkta godhet. Han fyller människan kort och gott med Andens frukter.

(Homilier s.101)

Vi hade kunnat skriva mer utförligt till er, som är så uppriktiga.58 Som till förståndiga män har vi gett er några utläggningar för att ni skall arbeta och tänka igenom ordens innebörd och bli mer och mer förståndiga i Herren och få ett alltmer uppriktigt hjärta genom hans nåd och sanningens kraft, så att ni övertygat håller fast vid er frälsning, blir befriade från fiendens hela list och bedrägeri och blir värdiga att befinnas oböjliga och otadliga på vår Herre Jesu Kristi räkenskapsdag. Honom tillhör äran i evighet. Amen.

(Homilier s.159)

Paulus förenar rättfärdighet med tro och flätar samman dem för att skapa pansarbröstskyddet för fotsoldaten, och ger därmed soldaten fullständigt och säkert skydd från alla håll. En soldat kan inte anses vara fullt skyddad om de två skydden – tro och rättfärdighet – är separerade från varandra. Bara tro, utan att den åtföljs av rättvisa handlingar, är inte tillräckligt för att uppnå frälsning. På samma sätt kan inte ens ett liv i rättfärdighet garantera frälsning, om det inte är förenat med tro.

(Homilies on Ecclesiastes 8)

Världen ligger i den Ondes våld (1 Joh 5:19 ), som Herren säger, och allt som är motsatt dygden, dvs ondskan, är främmande för dem som följer lagen. Därför skall den som i detta liv vandrar genom världen tryggt fullborda sin nödvändiga resa i dygden, om han nämligen noga håller sig till den väg som är jämnad och gjord ljus av dygden. Då skall han aldrig av ondskan låta sig driva bort till sidovägar.

(Mose liv s.134-135)

Sankt Paulus säger: "Vi har hört," berättar han, "att en del av er lever utan sysselsättning, utan att utföra något arbete, och i stället ägnar er åt att vara nyfikna i andras angelägenheter. Sådana personer uppmanar vi att utföra sitt arbete i lugn och ro och tjäna till det bröd de äter" [2 Tess 3.11-12]. Det är tydligt att det arbete aposteln refererar till är ansträngningen att hålla sig till budorden, det vill säga, sådant arbete är vad vi i grund och botten bör ägna oss åt, på samma sätt som "brödet" i själva verket är Herrens kött, som han tidigare nämnt. Men vad hävdar de andra? "Man måste först tro, sedan kan man handla." Dessa är ord som skapar inre stridigheter! Som ett resultat förnekar de både sin tro och sitt dop. Om de inte hade initierats i kyrkans mysterier, skulle de ha all rätt att uttrycka dessa åsikter och engagera sig i sådana frågor. Men om de som troende har mottagit dopets försegling och bekänt att de inte enbart följer en människa, eller en förenklad Gud, men Ordet i köttet, och har döpts in i Kristus [Rom 6.3; Gal 3.27], med en bekännelse till honom som det inkarnerade Ordet, som jag tidigare nämnt, har de därmed en skyldighet att följa budorden och bör avstå från att göra sådana intrångsfulla uttalanden.

(MARK THE MONK: COUNSELS ON THE SPIRITUAL LIFE ON THE INCARNATION S.261-262)

När ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: 'Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra' (Luk 17:10 ) . Med dessa ord vill Herren visa att det är vår plikt att uppfylla buden, medan barnaskapet är en gåva till människorna genom Hans blod. Så är alltså himmelriket inte en lön för utförda gärningar utan en nådens gåva av Gud, en gåva som Han berett åt sina trogna tjänare.

Enligt Skriften har Kristus dött för våra synders skull ( 1 Kor 15:3) och Han skänker dem frihet som troget tjänar Honom. Ty Han säger: Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre (Matt 2 5:23).

Trogen är inte den som äger stor teoretisk kunskap utan den som i lydnad visar sig tro på Kristus, som har gett buden.

De som inför de lata skryter med sin andliga kamp tror sig bli rättfärdiggjorda av sina gärningar. Men den som bara förlitar sig på teoretisk kunskap och föraktar de mindre kunniga framstår i själva verket som dåraktigare än de nämnda skrytmånsarna.

Teoretisk kunskap utan praktik är ingen säker grund, även om den är sann. Allt får sin bekräftelse av att sättas i verket.

Kunskapen fördunklas dessutom ofta om man struntar i det praktiska arbetet. Och efter en tid försvinner till och med minnet av den om den inte är omsatt i praktik.

Så uppmanar ju Skriften också oss att skaffa kunskap om Gud så att vi kan tjäna Honom rätt genom våra gärningar.

När vi uppfyller buden får vi lön efter våra gärningar av Herren, men den fullkomliga nyttan bestäms av vår inre inställning.

Den som vill göra något utan att förmå det har redan gjort det inför Gud, som känner våra hjärtan. Detta gäller såväl det goda som det onda.

Nous gör mycket gott och mycket ont även utan kropp, medan kroppen inte kan göra något utan nous. Människan är nämligen fri att göra och fri att låta bli.

Några av de som inte uppfyller buden hävdar att de har en rätt tro; andra, som följer buden, väntar sig himmelriket som en lön för sina goda gärningar. Båda grupperna har avvikit från sanningen.

Herren är inte skyldig de sina någon lön, men å andra sidan får inte de som inte troget tjänar Honom någon frihet.

Skriften säger: Han skall löna var och en efter hans gärningar (Matt 16:27). Detta skall man inte förstå så att gärningarna i sig skulle vara mer värda himmelriket än helvetet. Dessa ord betyder att Kristus skall löna oss var och en efter vad våra gärningar vittnar om: om vi tror eller inte tror på Honom. Han sysslar inte med byteshandel utan betalar oss såsom varande Gud, vår Skapare och Befriare.

Vi som blivit delaktiga av pånyttfödelsens bad gör inte gott i hopp om att få lön utan för att bevara den renhet som vi fått i dopet.

Varje god gärning som vi utför med våra naturliga krafter håller oss i sanning borta från motsvarande onda handling, men utan nåd kan den inte helga oss.

Den som är måttfull undviker att tjäna buken. Den som inte äger något bevaras från girighet. Den tystlåtne bevaras från fåfängt tal, den rene från vällust och den dygdige från orenhet. Den som är nöjd med det han har bevaras från girighet efter pengar. Den saktmodige bevaras från oro, den ödmjukt sinnade från fåfänga, lydnadsbrodern från meningslösa dispyter. Den som rannsakar sig själv bevaras från förställning. På samma sätt bevaras den bedjande från hopplöshet, den fattige saknar ägandets börda, bekännaren bevaras från förnekelse och martyren från avgudadyrkan. Du ser här att alla dygder till och med inför dödshot inte är något annat än avhållsamhet från synden. Den är möjlig inom våra naturliga krafters gränser - den är inget betalningsmedel som vi kan köpa himmelriket med.

En människa kan med nöd och näppe bevara det som är hennes personlighetsdrag, men Kristus ger oss genom sitt kors barnaskapet hos Gud som gåva.

Den som gör gott och kräver lön för det tjänar inte Gud utan sin egen vilja.

Nåden är på ett hemlighetsfullt sätt given dem som är döpta till Kristus, men den verkar i den mån som de följer buden. Denna nåd upphör inte att hemlighetsfullt hjälpa oss, men det står i vår makt att välja om vi vill göra det goda eller inte.

Först uppväcker nåden samvetet med gudomlig kraft. Därför har ju ångrande överträdare också blivit välbehagliga för Gud.

Ibland kan nåden vara dold i ett råd som vi får från en medmänniska. Ibland följer den tanken medan vi läser, och lär oss, genom en naturlig slutledning, sin egen sanning. Om vi inte gömmer den talent som vi har fått kan vi gå in i glädjen hos vår Herre (Matt 25:14-30 ).

Den som väntar sig den helige Andes kraft innan han uppfyllt buden är lik en som säljer sig själv som träl och samtidigt ber om frihetsbrev.

Vår kunskap är äkta i den mån den bekräftas av vårt saktmod, vår ödmjukhet och kärlek.

Alla som är döpta ortodoxt har fått nåden i dess fullhet. Den öppnas för dem allt eftersom de uppfyller buden.

Om man med ett gott samvete följer Kristi bud, får man lika mycket tröst som hjärtat har fått lida nöd. Men såväl trösten som lidandet har sin tid.

Om du vill bli frälst och lära känna sanningen ( 1 Tim 2:4 ), sträva alltid efter att höja dig över de sinnliga tingen och försök att med hoppets kraft klamra dig fast vid Gud. När du på detta sätt tvingar dig själv att vända dig mot ditt inre, kommer du att finna härskare och makter som kämpar emot dig. När du besegrar dem med bönen och bevarar ett gott hopp, då får du Guds nåd som befriar dig från den kommande vreden.

(Filokalia II s.83)

Ni är ivriga att fördjupa er i Skriften. Fortsätt så, men arbeta samtidigt med brinnande längtan efter ett motsvarande levnadssätt, för utan det livet kan man inte nå den renhetens insikt vi har talat om. Bara de fullkomliga får motta en sådan insikt som lön för sina gärningar och sina vedermödor -och fullkomlig blir man inte genom andras undervisning, utan genom dygd i egna gärningar. Och eftersom de inte vinner den insikten genom att meditera över lagen, utan som frukten av sina gärningar, sjunger de med psalmisten: »Av dina befallningar får jag för stånd, därför hatar jag lögnens alla vägar« (Ps 118 ( l l 9): 104). Efter att ha renat sig från alla laster, sä ger de med tillförsikt: »Jag vill sjunga till din ära, jag vill lära mig att leva oförvitligt« (Ps 100 (101):1-2). Om man går den vägen, det rena hjärtats väg, förstår man också vad man sjunger om i psalmen. Om ni vill bygga ett tempel för den andliga kunskapen i era hjärtan, så rena er från lasternas befläckelser och vänd ryggen åt världens sorger. En själ som har hemfallit åt världens förvirring, om än aldrig så lite, kan aldrig få denna insiktens gåva. Hon kan inte utveckla någon andlig känsla eller hålla ut i sin läsning. Var särskilt noga med att iaktta djup tystnad, annars kan er tålmodiga läsning och stora andliga längtan omintetgöras av tom förhävelse. Det gäller särskilt dig Johannes. 1 Du behöver särskilt denna förmaning eftersom du är så ung. Det första steget i denna praktiska vetenskap är att med vaket hjärta, men så att säga stum till sitt tal, lyssna till fädernas undervisning och beslut och bevara det i sitt hjärta. Man ska vara ivrig med att omsätta deras ord i handling, mera än att göra sig själv till lärare för andra. Ur det senare frodas äregirighetens fördärv, men ur det förstnämnda växer den andliga vetenskapens frukter.

(Hjärtats Ro s.36-37)

Ty ingen av oss döms efter vad han inte vet, och ingen prisas salig för det han har lärt och fått kunskap om. Nej, var och en får sin dom efter om han har bevarat tron och hållit buden på rätt sätt.

(Antonios liv s.61)